”Hälsan blir en gud utan nåd”

08.06.2018 kl. 09:01
Ärkebiskop emeritus John Vikström känner sig hemma i livet, så pass hemma att han i våras gav ut en bok med den titeln och underrubriken Tankar om livsmening och hälsa.

 

Det är ingen tillfällighet att orden har just den ordningsföljden. Ett meningsfullt liv, att ha något att leva för, inte bara av och med, är en viktig dimension av hälsa, säger han.

– Jag har personligen fått ett liv med en meningsfull uppgift och bygger mycket av boken på egna erfarenheter under livets gång.

När han talar om hälsa talar han inte om avsaknad av värk och krämpor utan nyckelorden är sammanhang, tillhörighet, gemenskap och tålamod.

Mycket handlar om hur vi tar emot, tolkar och bearbetar det vi möter. Hälsa är inte ett statiskt tillstånd utan en levande process där det gäller att dimensionera sina farhågor och förväntningar så att man hittar en balans.

 

Hälsan som husgud

– Vi har helt klart blivit sämre på att ha krämpor, säger han. Hälsan har blivit en husgud i stället för att vara en bit i livets pussel. Förr hörde sjukdomar till på ett annat sätt, man hade bättre tålamod att leva med dem. Den moderna människans inställning är att allt ska åtgärdas. Hälsan blir en gud utan nåd. Hälsostressen tar över matvanor och fritid.

– Men det är allvarligt om vi låter hela livet kretsa kring hälsan. Börjar vi bygga vårt välbefinnande, vår trygghet och framtid på hälsa kan det en dag visa sig att vi byggt på ganska lös och bedräglig sand.

Han föredrar en barmhärtigare syn på hälsa, en som ger oss möjlighet att både känna och säga att vi är ganska friska fast det kan värka lite här och där och även om vi ibland slarvar med mat och konditionsträning.

 

Som ett möblerat rum

Han liknar hälsa vid ett möblerat rum, inte tömt på sjukdom och svaghet men också fyllt med positivt innehåll: värme och ljus, frisk luft och mat på bordet.

Känslan av och vetskapen om att man är en länk i en kedja, en del av ett sammanhang som ger förankring och mening, är betydelsefulla delar av möblemanget.

Barn, barnbarn och vänner, men också föreningar och organisationer är viktiga bitar i den helheten.

– Vi vill alla behövas. Vi vill att vårt människovärde respekteras. På äldre dar blickar man bakåt och frågar sig: “Blev det som tänkt? Har jag gjort nytta?”

Som pensionär gäller samma behov av innehåll i livet. ”Vad lever jag för, vem behöver mig mera? ”

– Den lyckligt lottade har familj och barnbarn, för den som är ensam fyller pensionärsföreningarna en stor uppgift, säger han. Det är få som kan jobba för ett meningsfullt åldrande, därför är dessa aktiva föreningar så viktiga för så många.

– Livet får mening i gemenskap. Man kan tidvis glömma sina egna krämpor då man rycks ut ur de privata cirklarna där sjukdom lätt fyller medvetandet.

Mitt under vårt samtal ringer hans telefon.

Det är dags för hjärtkontroll på en av stadens läkarstationer.

Han ler.

Han är 86 år gammal, självklart går han på regelbundna hälsokontroller.

Han har också personlig erfarenhet av allvarliga sjukdomar.

Hans första fru dog i cancer och i slutet av 1990-talet fick han själv cancerdiagnos.

 

Hur möblerade du ditt inre rum under den svåra tiden?

– Jag tömde inte mitt liv på möbler, utan fortsatte jobba. Det kanske också var ett slags flykt att gå in i arbetet. Viktiga var mina barn, mina syskon och mina vänner som jag kunde samtala med och som stödde mig.

– Tron betydde naturligtvis mycket för mig. Tro innebär tillit och jag ställde mig aldrig frågan varför jag ska drabbas. I stället undrade jag vad Gud har för planer, ska jag inte få fortsätta bo i mitt vackra hem till exempel?

I sitt arbetsrum har Vikström väggarna fulla med fotografier och urklipp. Det är tidigare generationer, det är barn och barnbarn, det är byggnader och händelser ur ett rikt liv.

– Sammanhanget och meningen kan uttryckas av något så enkelt och alldagligt som kära föremål i hemmet eller gamla hus, vägar och ställen i ens omgivning. De placerar in en som en länk i gångna och nya generationers kedja.

Han pekar: Där är mina föräldrars hemby i Esse, där ser jag min storfamilj en solig dag i Kumlinge, där är skolan i Kronoby där pappa var lärare och vars lärarbostad var mitt barndomshem. De visar alla på det sammanhang som omsluter mig och ger mitt liv trygghet och mening.

– Sådant som får mig att känna mig hemma i livet.

 

 

ANNONSER