Huden är vårt största organ med en yta om nästan två kvadratmeter och med en vikt på nästan fem kilogram. I hudens yttersta skikt, överhuden, finns hornämne som dels gör huden vattentät, dels skyddar mot många främmande ämnen och dels skyddar mot mekanisk nötning. Överhudens tjocklek varierar beroende på den mekaniska belastningen, ögonlockens överhud är bara 0,05 millimeter medan överhuden på handflator och fotsulor kan vara trettio gånger tjockare.
Underst i överhuden, närmast läderhuden, ligger de celler som bildar hornämne och också de celler som bildar hudens pigment. I läderhuden finns rikligt med fibrer som ger huden dess mekaniska styrka och i läderhuden finns också blodkärl, nervändar, svettkörtlar och talgkörtlar. Svettkörtlarna är viktiga för kroppens värmereglering och talgkörtlarnas utsöndring skyddar överhudens barriärfunktion. Under läderhuden finns underhuden som huvudsakligen består av fettvävnad och bidrar till att värmeisolera kroppen och skydda mot stötar. Underhudens tjocklek varierar mellan olika områden på kroppen och mellan olika individer. Hos överviktiga med tjock underhud kan huden väga långt mer än 10 kilogram. Också håret och naglarna räknas till huden.
Huden är inte bara vårt tyngsta organ, den är också vårt synligaste organ. Vi kan se de flesta hudsjukdomar och vi kan också se vissa av hudens åldersförändringar. Rynkor och lös hud beror på att läderhudens kollagen och elastinfibrer inte underhålls lika väl som i yngre hud. Svett- och talgkörtlarnas funktion störs så att huden blir torrare. Hudens förmåga att binda fukt minskar också. Blodkärlen förändras så att de blir färre och större vilket ses som ökad ytlig blodkärlsteckning i huden. Också överhuden förändras då cellerna som producerar hornämne och pigment börjar fungera sämre. Huden blir tunnare, skörare och således mycket känsligare för skador, och dessutom blir pigmenteringen ojämn. Inte nog med att åldrad hud lättare brinner i solen dess, förmåga att producera D-vitamin minskar också. Hudens immunförsvar försämras vilket leder till att sår lättare infekteras och att risken för långvariga infektioner i huden ökar. Hudens förmåga att reparera skador på hudcellernas DNA minskar med åldern.
Ovan beskrivna förändringar leder till att förekomsten av olika typer av hudcancer ökar då vi blir äldre. Den allra vanligaste formen av hudcancer är basaliom som uppkommer i hud som exponeras för UV-ljus, särskilt ansikte och öron, men kan förekomma också på bålen. Basaliom metastaserar inte men breder ut sig lokalt. I ansiktet är basaliomet ofta en knöl i huden som täcks av tunn och skör hud med tydlig blodkärlsteckning eller ett sårområde som bildar skorv. På bålen har basaliom ofta en pärlbandsliknande och skimrande kant. Trots att basaliomet bara sprider sig ytligt och inte metastaserar kan det gå på djupet om det förekommer nära näsborrar, örongångar eller ögonlock.
Solar keratos och Morbus Bowen är två skilda hudförändringar som båda kan utveckla sig till skivepitelscancer. Den förra kan ses på solbelyst hud, såsom handryggar och ansikte.
Hudförändringen är en fläck, sällan större än en kvadratcentimeter, som inte är tjock eller skrovlig men som på grund av extra horn-
ämne ser “matt” ut. Morbus Bowen är en ofta litet större fläck som rodnar och fjällar men där ytlagret är helt och inte bildar skorv.
Skivepitelcancer uppkommer på solskadad hud, såsom på handryggar, underarmar och ansikte. Underläppen är en vanlig plats. Ett viktigt och tidigt tecken är förhårdnad i hudförändringen. Ytan kan vara vårtliknande och sårig med eller utan skorvbildning. I motsats till basaliom kan skivepitelcancer metastasera.
Melanom är en typ av hudcancer som utgår från de pigmentbildande cellerna varför hudtumören ofta är mörkbrun, till och med svart. Kraftig solexposition med upprepade solbrännor, ljust eller rött hår, fräknar, många födelsemärken är faktorer som tillsammans ökar risken för melanom. Melanomet kan metastasera och kan leda till döden, men ännu fem år efter diagnos lever nittio procent av patienterna.
Alla åldersrelaterade hudförändringar är inte elakartade. De seborroiska vårtorna eller seborroiska keratoserna förekommer nästan enbart på äldre hud. De kan växla i färg från ljusbrunt till svart, ofta är färgen ojämnt prickig. Ytan är upphöjd och vårtliknande. De är ofta mjuka, litet sträva på ytan och kan kännas “oljiga”. Avgränsningen till intilliggande hud är skarp, vilket ger en känsla av att hudförändringen är påklistrad. Bål och hals är de vanligaste platserna för seborroisk kerastos som ofta förekommer i mängd. På en enda rygg kan det rymmas flera tiotal seborroiska vårtor. Dessa kan, men måste inte, avlägsnas vilket sker medelst kyrettering/skrapning.
En annan, med den seborroiska keratosen besläktad godartad hudförändring, är stuckkeratosen. Den liknar seborroiska keratos men saknar horncystor och är opigmenterade, inte lika oljiga och helt vita. I likhet med seborroisk keratos förekommer de i mängd, i allmänhet bara på underbenen, och är lätta att skrapa bort.
Trots att många hudförändringar blir vanligare då vi åldras är de flesta inte allvarliga. Att upptäcka dem som kräver behandling är viktigt. I och med att huden går att överblicka kan vi, om vi regelbundet och systematiskt undersöker vår hud, upptäcka dem i God Tid.
.png)
