Orsakerna är säkert många. Ekonomin tycks vara den vanligaste. Många vill gärna dryga ut pensionen, som ju i snitt är cirka 60 procent av lönen. För många är kollegerna i arbetet det viktigaste sociala nätverket. Själva arbetet är också en viktig del av den personliga identiteten. När arbetet avbryts med en gång sjunker inkomsterna och en viktig del av de sociala kontakterna upphör. Visserligen kan tidigare kolleger höras av då och då, men den dagliga kontakten finns inte längre. Många känner att de faller ned i ett tomrum, som det kan ta år att fylla med meningsfull ny aktivitet och nya vänner. Alla lyckas inte och följderna är ensamhet och i värsta fall missbruk. Vi lever ju allt längre och är friska allt längre. Många tycker att de ännu har mycket att ge i arbetslivet, men ett osmidigt system tvingar dem i pension. I en tid med brist på arbetskraft är vårt system otidsenligt. Det är dyrt för den som tvingas i pension, det är illa för arbetsplatsen som förlorar en kompetent person men dessutom också för samhället, som får mindre skatteinkomster. Som en följd av ett styvt system är alla berörda förlorare. Det är inte klokt.
Naturligtvis längtar många efter att bli pensionärer, och med rätta. Också då är orsakerna många. I flera yrken är arbetet monotont och slitsamt. Förr slet många ut sig fysiskt och dog i förtid. Nu sliter arbetet på den mentala hälsan i stället. Utslitna maskiner ger dålig avkastning på investerat kapital. Utslitna mänskor sänker också resultaten, kanske ännu mera. Att ta bättre hand om sina medarbetare kan vara den lönsammaste investeringen en arbetsgivare kan göra.
Många ser naturligtvis fram emot den stora frihet livet som pensionär erbjuder. Den nya stora friheten är för många just valfriheten. Då kan vi äntligen börja bestämma över hela vår dag alldeles själva! Mången pensionärs dag är emellertid ännu mera inrutad än den var i arbetslivet. Talesättet om att en aktiv pensionär får man aldrig tag i, trots mobiltelefonerna, äger nog långt sin riktighet. Den stora tredje sektorn med alla föreningar, allt frivilligarbete och hjälpverksamheten skulle fungera sämre eller inte alls utan pensionärerna. Pensionärskraften håller en stor del av den tredje sektorn igång. Omtanken om barnen och barnbarnen, egna och andras, upprätthåller dessutom de så viktiga kontakterna mellan generationerna. De kan aldrig överskattas i en tid när flyttrörelserna i de flesta familjer skilt generationerna åt.
Lägre eller ingen progression på skatt av den lön en arbetande pensionär får, skulle locka tveksamma åtminstone till deltidsarbete efter pensioneringen. I till exempel vårdyrkena skulle den förändringen ha betydelse. Deltidsarbete efter pensioneringen underlättar också överföringen av kunskap till yngre och nyanställda. Övergången mellan arbete och pension borde också bli mera flexibel. Vid en viss ålder skall naturligtvis alla ha rätt att gå i pension. Den övre gränsen, när man måste gå på pension, är i dag onödig. Den som vill fortsätta att jobba måste kunna få göra det, om arbetsgivaren och arbetstagaren är överens. Ett system, som tvingar arbetsgivare att avstå från en aktiv resursperson, är inte ett klokt system. Det är alltid mycket klokare att ta vara på pensionärskraften.
.png)
