66119.jpg

Peter Sandström har alltid varit mammas pojke

02.11.2018 kl. 08:50
Peter Sandström har i höst gjort succé med den autofiktiva novellsamlingen Mamma november. Recensenterna har öst lovord över honom. God Tid träffar Peter Sandström och hans mor Karin i föräldrahemmet i Nykarleby.


Är det du som är Mamma november?

– Nej, det är inte jag. Det protesterar jag emot för jag är född i april, säger Karin Sandström.

– Det här är Mamma april, sticker Peter in. Mamma november är en samlingstitel.

Hur tänkte du med titeln?

– November är min favoritmånad och jag har alltid varit mammas pojke. De flesta tycker att november är en mörk och besvärlig månad. Jag ser november som en trygghet och källa till glädje.

Vilken är din favoritmånad Karin?

– Det är nog april det. Jag är född 7 april och då kommer våren. Då är det ju såleis.

Hur planerar du ditt skrivande?

– Jag utgår ifrån enskilda situationer, sådant som folk säger. I Mamma november visste jag exakt vilka texter jag ville ha med, men jag hade bara en vag idé om innehållet. När jag börjar skriva är jag kanske på väg åt vänster, men sedan visar det sig att texten drar åt höger. Då följer jag texten.

Peter Sandström vet vilket persongalleri han vill ha med i texten, men ibland kommer det överraskningar. Det dyker upp personer i handlingen som han från början inte ens visste att de skulle vara med.

Både Peter Sandströms barndomsfamilj, som bor i Nykarleby, och hans egen familj, som bor i Åbo, finns flitigt med i boken. Föräldrarna, frun, barnen och syster, ingen sparas.

Fick du se texten i förväg Karin?

– Nej, absolut inte. Jag ville inte heller, säger hon.

– Vi har diskuterat det här förr. Mamma har inget problem med att förstå att även om jag skriver om en mamma så är det inte mamma Karin. Det är att betrakta som fiktion.

Strukturer, åldrar, yrken, ställen där huvudpersonerna bor, föräldrar och barn stämmer väl överens med Peter Sandströms familjekrets.

– Jag tar botten ur mitt eget liv, men sedan tar jag mig friheten att ljuga hur mycket som helst, säger Peter.

– Fantisera, inflikar Karin.

– Jag tycker att det egna livet inte är det viktigaste, utan det är berättelsen som är viktigast. Det egna livet och de saker som jag pratar om med mina närmaste får fungera som fundament och sedan bygger jag på de olika ornamenten.

 

Gräftan i högsta hugg

Det blir olika tydligt, men eftersom han använder sitt eget namn så finns det tillfällen när folk tror att det han skriver är biografiskt. Det brukar kallas autobiografiskt. Det kan vara nästan sant, men ändå inte riktigt.

Vad väcker boken för tankar hos dig Karin?

– I förra boken (Laudatur) skulle jag ha anfallit min man med en gräfta.

– Men det gjorde du ju, muttrar Peter.

– Nej, det gjorde jag inte.

– Jag skojar.

– I det fallet hade du nog fantiserat själv. Kanske jag tyckte att jag borde ha gjort det ibland, säger Karin.

– Men det var ju inte du och far, säger Peter försonande.

– Det förstod jag, men det var många som tittade lite försiktigt på mig och såg om jag hade gräftan med mig.

Båda skrattar gott.

 

Mammas integritet

Det går inte att ta miste på att Peter och Karin har en varm relation. Skämten haglar. Replikerna är ofta korta, men vassa. De fyller i varandras repliker på ett sätt som bara personer som känner varandra väl gör.

När du träffar Nykarlebybor som läst Peters böcker, tror de att det är sant?

– Nej, absolut inte. Jag är så pass gammal och envis att inte skulle han våga skriva det om det var jag.

– Det där är en bra poäng. Mamma har så stark integritet att jag inte skulle våga skriva det om det var sant. Det där var en bra analys.

Peter Sandströms far, Bror Sandström, legendarisk stadsträdgårdsmästare i Nykarleby, är död sedan tio år. Vad han skulle ha tyckt får vi inte veta. Karin har i alla fall sin uppfattning klar.

– Jag tror att Bror skulle ha haft svårare med böckerna.

– Han var känsligare som människa och  lyssnade på vad andra tyckte. Han blev fort sårad, fyller Peter i.

– Sånt har jag kommit över. Om man är ensam flicka i en syskonskara med fem bröder så lär man stå på sig.

Karin växte upp i Purmo och har överlevt sina bröder med råge. Den sista dog 1995. De tog slut, säger hon.

 

Tanternas favorit

Peter Sandström medger på ett ställe i Mamma november ångerfyllt att han klär av sina närmaste in på skinnet. Om du Karin i din tur får klä av Peter. Hur var han som barn?

– Han var tanternas favorit. När han var tre år och jag hade tre tanter på besök satt vi här i allsköns ro och pratade. Peter hade gått och lagt sig. Jag trodde att han somnat. När han hörde att systern Ann-Sofi sov så studsade han upp och blev genast tanternas medelpunkt.

– Jag fick ta medelpunkten då för jag hade en fyra år äldre syster som annars var medelpunkten. Det krävdes lite list, inflikar Peter.

– Ja, du var bakslug redan som barn.

De flesta mammor bär på drömmar om vad deras barn ska bli när de blir stora. Karin var också i det avseendet en ovanlig mor.

– Nej, inte hade jag det. Ann-Sofi drömde om att fara till utlandet och studera till läkare. Hon for nog mycket till utlandet, men någon läkare blev hon inte.

Karins inställning präglades av hennes egen uppväxt. Hon fick tidigt ta hand om sin gamla mormor som drabbats av slaganfall och hade svårt att gå.  Det var mycket att stå i med. Karin gjorde vad som förväntades av henne, men insåg snabbt att ett yrke som sjuksyster inte var något hon passade om.

– Mamma frågade om jag ville bli sjuksköterska. Jag sade nej. Jag kände på mig att jag inte hade tålamod.

– Det märktes när jag och Ann-Sofi växte upp. Varken pappa eller mamma försökte påverka oss i våra yrkesval, säger Peter.

När anade du att Peter skulle bli journalist och författare?

– Inte anade jag det direkt. Men när hans syster och kompisarna sade någonting ofördelaktigt om mig så reagerade han genast.  Kom ihåg att mamma har inga fel alls, klippte han av.

– Så du menar att jag lade märke till ordens valörer tidigt.

 

Gymnasiet väckte intresset

Det var i gymnasiet som intresset för att skriva vaknade. Han fick en bra modersmålslärare, Ulla-Britt Gustavsson-Pensar. Hon uppmuntrade honom att skriva. Det var också hon som anmälde honom till något som hette ”Stjärnreporter”, en tävling som Tidningarnas förbund ordnade 1981. Peter vann pris och fick åka och intervjua president Mauno Koivisto. Följande år sökte han in till journalistlinjen vid Svenska social- och kommunalhögskolan.

Småstaden Nykarleby återkommer ständigt i Peter Sandströms böcker.

– Jag har definierat Nykarleby som ett litterärt laboratorium. Det är inte det Nykarleby som du går omkring i utan det Nykarleby som jag kan se framför mig i en behändig miniatyrmodell och använda för mina berättelser. Jag har inte bott i Nykarleby sedan 1982 och  har en  respektfull distans till stan. Jag använder den för mina handlingar, det skulle kunna vara en annan miljö också, men Nykarleby är den miljö jag känner till och känner för.

Peter Sandström återvänder både i sina böcker och privat till hemmet i Nykarleby. Han växte upp i stadsträdgårdsmästarhuset vid Seminariegatan på västra älvstranden. Huset, som är byggt 1812 var även kompositören Erik Bergmans föräldrahem. Också hans pappa var stadsträdgårdsmästare.

Det gistna, kalla dragiga huset har inte underhållits på åratal. Men det är med sina salar och gemak, fyllda med böcker från golv till tack ett fantasieggande hem.

 

Fick kraften tillbaka

När far inte var där fick mor kraften tillbaka, skriver Peter Sandström på pärmbladet av Mamma november. Var det så i verkligheten också?

– Nog kan det  hända, säger Karin eftertänksamt.

– Min pappa var sjuk i slutet av sitt liv. Det är tio år sedan han dog. Mamma skötte honom hemma som egenvårdare. Hon kämpade och gav inte upp, men nog tog det på. Mamma höll själv på att gå under. Det var tungt.

Karin sörjde, men fick krafterna tillbaka. Hon har alltid haft lätt för att skaffa vänner. Vattengymnastik är hälsosamt för en gammal kropp, inflikar Karin. Hon har varit pensionär sedan 1992.

– Den enda gången som jag har sett mamma på dåligt humör var när hon tvingades sluta jobba. Jag frågade: Hur gaar e? Int gaar e na bra, svarade hon.

Nu är hon 92 år och har snart varit pensionär i tre decennier.

 

Kamelklubberskan

Vardagen är utgångspunkt i Peter Sandströms texter, men slutresultatet blir ofta allt annat än vardagligt, som när mamman i boken plötsligt gör sig redo för att klubba en kamel på Nykarleby torg.

– Jag jobbar med parallella verkligheter. Jag tänker  mig hur sakerna är och sedan i texten hur de skulle kunna bli. Det finns ett visst mått av kaosteorier i livet. Samtidigt tycker jag att vardagen är det mest fascinerande som finns.

Peter Sandström har fått stor uppmärksamhet för sina senaste böcker i finska medier. Försäljningen på finska ökar från bok till bok. 

– De finska läsarna brukar tycka att böckerna är roligare än vad de svenska läsarna gör. De hittar en annan sorts humor i dem. De ser de absurda dragen. Översättaren Outi Menna har inte ändrat i texten. Om det sedan beror på språkdräkten eller kulturen vet jag inte. De svenskspråkiga läsarna hittar mera vemod.

 

Matar kråkorna

I Mamma november kokar mamman potatis åt kråkorna.

– Det är lite överdrivet, men jag tycker om när en skock med fåglar kommer  fram till köksfönstret. Tittar de anklagande på mig så kan jag ge dem några överblivna potatisar.

– I något skede när du hade för lite rester så nog kokade du mat åt dem.

– Nåjo. Då det är kallt och besvärligt så nog tycker fåglarna om att få någonting som inte är fruset.

Text och foto:
Markus West

 

ANNONSER