Att åldras är ingen sjukdom men om du har turen – eller ibland oturen att bli gammal så behöver du omsorg men vem skall ge den? Du själv eller din familj eller samhället eller alla i samverkan? Låt oss bena ut det steg för steg.
1. Du själv
Har du märkt att det i dagens läge allt mera höjs röster för att Du själv har ansvaret för ditt välmående. ”En spark i baken och spring inte genast till hälsocentralen”, som en debattör i Slaget efter tolv för inte så länge sedan uttryckte det – en attitydfostran. Motionera, sluta röka, sluta använda fetter, sluta använda socker, lev hälsosamt på fisk, grönsaker och frukt. Lätt att säga. Men Du skall ju också få tycka att livet är värt att leva. Om chokladbiten med nötter eller knäckebrödssmörgåsen med groparna uppåt, så att det hålls mycket smör på – är dina största njutningar – vid sidan av tv:n och Vera och Beck – så är det inte bara att ta ansvaret själv. Du känner dig gammal, hjälplös och skör.
2. Din familj – vilken familj kan man fråga sig?
Familjebegreppet är ett helt annat idag. Kanske följande generation känner ansvar för hens egen mamma och pappa men för sina barns far- och morföräldrar? Om hen, som så många, lever i en nyfamilj där båda jobbar och det är mina barn från tidigare förhållanden och dina barn från tidigare förhållanden och ytterligare våra gemensamma barn så kan det nog antalsmässigt bli en hel del far- och morföräldrar på vitt skilda orter. Därtill har många ingen familj alls –och fastrar och mostrar, farbröder och morbröder hör nog inte mera till ”familjen”. Ekvationen går helt enkelt inte ihop.
3. Samhället, det vill
säga vi alla tillsammans
Är det inte vårt gemensamma ansvar att se till att det ”skyddsnät” som vi kallar för välfärdssamhälle håller för alla – att se till att ingen faller igenom och blir utan omsorg?
Det var först på 1980-talet (Valtava-reformen) som kommunerna började få statsandelar för åldringsvården, vilket gjorde att utvecklande av servicen tog fart. Man började på allvar tala om en utveckling mot ett åldersvänligt samhälle. Ännu på 2020-talet jobbade arbetsgrupper vars mål var ”att trygga högklassiga, jämlika och kostnadseffektiva tjänster för äldre”. I dagens läge verkar allt som bortblåst och kvar finns bara vad man kan spara, var man kan minska kostnaderna och ytterligare spara och digitalisera.
Att Finlands befolkning åldras allt mer har man känt till i decennier. Kommunerna var för många och små. På frivillig väg lyckades de inte få till stånd bredare axlar. Alltså stannade man för en hälsovårdsreform med så kallade välfärdsområden. Även socialvården överfördes – utan mera ingående analys – från kommunerna till välfärdsområdena.
Det här leder och har redan lett till att hälsovården prioriteras och socialvården – till vilken även åldringsvården anses höra – blir en andra rangens fråga. Lite karikerat verkar det som om pengarna skall räcka till specialsjukvården, hälsovården och i tredje hand till åldringsvården och socialvården. Pengarna kommer aldrig att räcka till – det säger sig själv. Specialsjukvården har genom tiderna alltid slukat mera pengar – nya och dyrare läkemedel, nya effektivare men samtidigt kostsammare vårdmetoder. När specialsjukvården sköttes som samkommuner var det mer eller mindre en regel utan undantag att varje höst skickades räkningar till kommunerna med budskapet – pengarna är slut – vi behöver mera. Kommunerna betalade.
Precis lika kommer det garanterat att vara även i fortsättningen. Skillnaden är bara att nu sitter finansministeriet på kassakistan och därifrån kommer endast ett budskap – skär! Då kommer det att skäras där staketet är lägst dvs i omsorgen.
Vi bör göra skillnad mellan äldreomsorg och åldringsvård. Vård behöver vi åldringar när vi är sjuka – precis som alla andra åldersgrupper då de är sjuka. Omsorg däremot har ingenting med sjukdom att göra utan det hör ihop med livets gång. Vi, alla som får leva länge, blir sköra och behöver omsorg. Och den omsorgen behöver vi så nära vår egen närmiljö som möjligt – där vi upplever att vi hör hemma.
Jag vill sätta likhetstecken mellan äldreomsorg och förebyggande vård. I den förebyggande vården samverkar alla tre punkter, du själv, din familj och dina vänner samt kommunen så att den egentliga vården – sjukdomen – skall komma i ett så sent skede som möjligt. Förebyggande är all den stimuli vi i likhet med alla andra ålderskategorier behöver, bibliotek, idrott, kultur och olika slag av aktiviteter men även omsorg i form av hembesök och hjälp med dagliga sysslor i hemmet. Samhällets äldreomsorg bör och skall vara närservice – inte något som handhas av ett vidsträckt område med som mest över 0,5 miljoner invånare och där levnadsförhållandena är väldigt varierande i olika delar av området.
Christel von Martens
Skribenten har 30 års erfarenhet från kommunala sektorn och har utfört utredningsarbeten på ministerienivå med fokus på kommunal ekonomi.
.png)
