Samtidigt så händer det en del saker som berör speciellt oss äldre. Jag tänker på förslaget att 65 år fyllda skall få möjlighet att anlita privata hälsostationer till samma avgift som på de offentliga hälsostationerna.
Det kanske låter bra, men det skulle gälla att fundera på vad det betyder i praktiken och förlängningen. Det är möjligt att modellen fungerar för enskilda och akuta läkarbesök men inte för långvarig vård eller kroniska behov. Behov som vi äldre ofta har.
Finansieringen är ett annat bekymmer. I vilket skede minskar man (läs: staten) på välfärdsområdenas pengar för att styra över dem till den nya privata modellen?
Vi utgår ofta från att alla skall ha rätt till samma service oberoende av hemort och den rättigheten kan det offentliga bäst tillgodose. Välfärdsområdena måste få möjligheter att utveckla vården så att den omfattar alla som är i behov av vård! Oberoende av var man bor!
En annan fråga som är aktuell just nu är frågan om kommande pensioner. Arbetstagarorganisationerna och fackföreningsrörelsen har kommit överens om en reform på begäran av statsminister Petteri Orpo. I Korthet går reformen ut på att man från och med 2030 begränsar indexjusteringen av pensionerna genom att införa en så kallad ”inflationsstabilisator”.
Det innebär att om inflationen under två på varandra följande år är särskilt hög så skall indexjusteringen begränsas. Ett faktum är att denna modell drabbar speciellt de som har de lägsta pensionerna. Det är därför som vi i Svenska pensionärsförbundet stöder den nuvarande modellen trots att den har sina brister. I pensionärsförbundet framhåller vi i olika sammanhang att det är skäl att se över systemet med de allra lägsta pensionerna. Det är ett rimligt krav.
.png)