Vad gäller läsarerfarenheterna tycks den första bältrosepisoden vara lindrigare än de följande episoderna.
Som svar på frågan om bältrosvaccin kan konstateras att har man haft bältros en gång är risken att man får det igen större än att få bältros om man aldrig haft det. Den första bältrosepisoden ger alltså inget skydd mot följande episod, tvärtom visar den att det finns en ökad risk för bältros. Det har också kommit en fråga om biverkningar till bältrosvaccinet. I och med att bältrosvaccinet är avsett för äldre människor med ett av åldrandet avtrubbat immunförsvar har vaccinet gjorts rätt ”ilsket” och biverkningar – både lokala vid vaccinationsstället och influensaliknande allmänna symptom – förekommer därför ofta. I gengäld får man ett gott skydd mot bältros.
Men nu till en annan ros, rosfebern eller erysipelas som av många förväxlas med bältros trots att de till orsak, behandling, förlopp och komplikationer är helt olika. Av dessa två är bältrosen den besvärliga och rosfebern den allvarliga.
I motsats till bältros som orsakas av en kronisk virusinfektion är rosfeber en akut bakteriell infektion i läderhuden. Genom en ofta obetydlig skada eller spricka i huden kommer streptokocker åt att ta sig in i huden. När de väl hittat in börjar de föröka sig i läderhuden och orsakar lokal svullnad, rodnad, hetta och smärta. Patienten kan få feber, huvudvärk, bli illamående och kasta upp men ibland föreligger bara hudsymptom. Huden på det drabbade området känns varm och fast och kan ibland likna apelsinskal. Smärtan kan vara mycket svår. Rodnaden är kraftig och det svullna, rodnande området är ofta skarpt avgränsat mot frisk hud. Utan behandling breder rodnaden och svullnaden ut sig på ett allt större område. Också överhuden tar lätt skada vid rosfeber, det kan bildas blåsor som är klart större än de knappnålshuvudstora blåsorna vid bältros och om överhuden spricker på det infekterade området utsöndras vätska. Varansamlingar däremot, är inte typiska för rosfeber. Rosfeber är alltid att beakta som en systeminfektion med potential att orsaka komplikationer också i andra organ än huden bl.a. njurar och hjärta. Genom att i möjligast god tid inleda en antibiotikabehandling mot rosfeber kan man förhindra ytterligare utbredning av infektionen och också förebygga att livshotande sepsis (blodförgiftning) tillstöter.
Rosfebern kan i princip drabba vilket som helst område av huden men de vanligaste platserna är nedre extremiteterna, öronen och ansiktet. Den allra vanligaste injektionsporten sitter i mellanrummet mellan lilltån och den intilliggande tån där fotsvamp typiskt brukar orsaka en hudspricka. Områden med försämrat lymfdränage medför också högre risk för rosfeber. Exempelvis patienter vars armhåla tömts på lymfkörtlar på grund av bröstcancer har en högre risk för rosfeber i armen på samma sida. Eftersom rosfeber ofta leder till en bestående försämring av lymfdränaget i det drabbade området återkommer rosfebern, om den återkommer, gärna på samma område. Vissa patienter får rosfeber upprepade gånger och då bör bestående förebyggande medicinering med antibiotika övervägas. Det finns inget vaccin mot rosfeber.
I sällsynta fall sprider sig rosfeberinfektionen till djupare vävnader. Ett sådant förlopp förutsätter ett olyckligt samspel av dels bakteriella faktorer, dels faktorer specifika för patienten. Då kan infektionen sprida sig som en löpeld i bindväven som ligger mellan musklerna varvid muskelvävnaden skadas. Vi talar då om nekrotiserande fasciit med invasiva streptokocker, köttätande bakterier eller mördarbakterier – lyckligtvis är sådant sällsynt.
Med tanke på att rosfeber inte alltid ger allmänna symptom som feber eller illamående tidigt i förloppet och eftersom rosfeber kan avancera snabbt och dessutom ha mycket allvarliga följder lönar det sig att utan större dröjsmål visa upp en snabbt uppkommen, lokalt begränsad och tydligt avgränsad, starkt rodnande och hettande svullnad i huden.
Det har också kommit in några frågor om urinblåsan. Dem kommer jag att försöka belysa i nästa spalt.
.png)