En häst! En häst! Mitt kungarike för en häst! Så låter Shakespeare Richard III utropa i teaterpjäsen med samma namn. Händelsen är förlagd till den 22 augusti 1485. Rosornas krig pågår för fullt. I slaget vid Bosworth Field har kungen förlorat sin häst och är hårt trängd av fienderna, varför behovet av en rask pålle är ganska uppenbart. Historikerna säger visserligen att den gode William har fabulerat en smula, riktigt så här gick det inte till, men författare får ju ta sig vissa friheter.
Det var minsann inte lätt att vara häst i fält på den tiden. Inte senare heller, för den delen. Under första världskriget, då kavallerichocker ännu var vanliga, förlorade enbart den engelska armen nästan en halv miljon hästar.
På sistone har hästen varit ute och gått i spalterna, dock i styckad, malen och uppskivad form, vilket påstås ha lönsamhetsmotiv, som så mycket annat här i denna snöda värld.
Osökt kommer man i detta sammanhang att tänka på förra bagaren, som anklagades för att ha blandat sågspån i degen. Och inte nog med, sades det. Hela personalen var inblandad!
Hästkött är både mört och gott, försäkrar finsmakarna. Men det är ju inte alls där som skon klämmer. Det fatala är att det inte har berättats om tillsatsen av hästkött. Det bekräftar igen en gång betydelsen av uppriktighet och ärlighet i informationen, innan man blir uthängd i löpsedlarna. Förr eller senare blir nämligen allt ändå uppenbart. Då kan det vara så dags att förklara och återkalla.
Personligen tycker jag att hästar har en litet melankolisk blick, nästan som om någon av dem skulle ana att den skall bli lasagne. En tröst är dock att hästen ändå alltid kommer att vara ryktbar. Och någon har dessutom sagt om hästar att de är förutsägbart oförutsägbara. Så har också jag uppfattat detta präktiga nyttodjur.
ANDERS G. LINDQVIST
.png)
