Över 7000 anställda inom äldrevården har svarat på frågan om de sett att äldre behandlas illa i vården. 93 procent svara jakande på den frågan. Strikt tolkat skulle äldre behandlas illa på i princip varje åldringshem, vilket säkert ändå inte är sant. Rapporten använder inte ordet vanvård, utan ordet illabehandling, synbarligen i avsikt att nyansera bilden. Också om totalbilden är alarmerande, så nyanseras den nog vid en närmare genomläsning.
Inom samma vårdenhet kan en vårdare ha sett hårdhänt behandling, medan en annan inte sett något sådant alls. Var fjärde vårdare säger sig ha hört ett grovt, osakligt eller barnsligt språk i varierande omfattning. Var femte vårdare har sett hur de äldre kommenderats, bestraffats eller fått höra förebråelser. Sådant skall naturligt inte få förekomma överhuvudtaget.
Rapporten är delvis motsägelsefull. Flera än fyra av fem vårdare anser sig ha tillräckliga färdigheter för sitt yrke, medan bara något fler än var femte säger sig känna till de etiska reglerna inom åldringsvården.
Det är tydligt att också äldre behandlar varandra illa, men de flesta som svarat säger ändå att andra vårdare oftare är ansvariga för illabehandlingen.
Bara drygt hälften av vårdarna säger att man ingriper genast när någon behandlats illa. Det är väl den mest alarmerande informationen. Nolltolerans bör rimligen vara det som gäller. Enligt gällande regler skall varje vårdenhet ha en plan för hur illabehandling kan undvikas och vilka åtgärder, som bör vidtas, om sådan konstaterats. Nästan hälften visste inte om en sådan plan fanns, eller vad den i så fall innehåller. Också det är en mycket alarmerande uppgift.
Från början av året har personalen inom socialvården skyldighet att meddela den person, som ansvarar för om vården, när illabehandling konstaterats. Två tredjedelar av de som svarade uppgav att den skyldigheten inte diskuterats på arbetsplatsen och nästan hälften visste inte vad den skyldigheten innebär.
Rapporten ger en dyster bild av kvaliteten inom åldringsvården i vårt land. Det mest positiva är väl att rapporten gjorts. Nu är problemen rätt väl kartlagda, och då är det naturligtvis också lättare att tackla dem.
En gammal mänska är ofta mycket skyddslös. Rätten till ett gott liv ända till slutet är en grundläggande mänsklig rättighet. Det är alldeles uppenbart att nuläget inte kan accepteras. Många åtgärder behövs. Här nämns några.
Ansvaret för äldreomsorgen vilar ännu på kommunerna. Socialnämnderna måste skärpa övervakningen. Äldreråden, som numera är lagstadgade, bör regelbundet begära information om kvaliteten och om vad som görs för att garantera dem. Det är nu äldrerådens viktigaste uppgift.
Det är uppenbart att många vårdenheter försummat sin plikt att skapa regler, tillämpa normer som finns mot illabehandling och vidareutbilda personalen. Också det ansvaret vilar på kommunerna.
De flesta vårade gör säkert ett hängivet arbete. På många orter är det svårt att rekrytera personal till åldringsvården. Vikariaten kan bli många, och det är möjligt att alla inte är lämpade för vård av äldre. Någon form av lämplighetstest skulle kunna fylla ett behov.
Alla har vi åtminstone ett moraliskt ansvar att reagera om illabehandling kan misstänkas.
Det sägs att nivån på ett lands civilisation mäts i hur väl landet tar hand om sina svaga. Här finns nu rum för en rejäl nivåhöjning.
Ole Norrback
förbundsordförande
.png)
