Om invandrare – och lite om utvandrare

Ledare # 1 Att sexuellt utnyttja barn är ett fruktansvärt brott, och straffet skall vara därefter, oberoende av vem som begått brottet. Alla blir vi upprörda över att sådant kan ske. Kombinationen av asylsökande som brottslingar och barn som offer ökar upprördheten och av förståeliga skäl skapas debattstormar. Den som söker trygghet hos oss har väl ingen rätt att förstöra vår trygghet!

I de starka debattvirvlarna förlorar vi lätt proportionerna. Många börjar misstänkas eller beskyllas för vad några få gjort. Det kan vara tillräckligt att någon talar ett annat språk, ser annorlunda ut eller tillhör en annan religion för att öka misstänksamheten. Att vara invandrare blir plötsligt något suspekt, bara för att några få gjort grova brott. Det går att förstå de starka känslorna, men i en rättsstat som vår skall de få brottslingarna straffas och de i den stora massan oskyldiga ses för vad de är; oskyldiga. Oberoende av om de är infödda eller invandrare.

Ett långt liv ger erfarenheter. Vi bör lättare kunna se proportioner också i svåra frågor. Invandrarna är ingen enhetlig grupp. De är olika som individer, de kommer med olika motiv, de har delvis andra traditioner och värderingar, men ett har de gemensamt; alla kommer de för att kunna leva ett bättre liv. Av samma orsaker har hundratusental av våra landsmän utflyttat genom åren. Alla de var inte heller Guds bästa barn. ”En finne igen” sade man i Sverige på 1960- och -70-talen när våra då ditflyttade landsmän var klart överrepresenterade i brottsstatistiken där.

Arbetsinvandringen är störst, nu ca 25000 per år. Invandrare finns i ledande positioner i företag, är forskare och produktutvecklare. De hjälper våra företag att skapa jobb och att kunna sälja produkterna utomlands. Postens och detaljhandelns logistik, kollektivtrafiken i huvudstadsregionen, åldringsvården på vissa orter, och växthusen i Närpes skulle inte fungera utan invandrare. 

Antalet asylsökande brukar vara 3000 – 4000 per år, frånsett 2015, när de var över 30 000. Nu är de färre än före 2015. Knappt hälften får bli kvar i vårt land. Den offentliga debatten kretsar mest kring den här gruppen.

Antalet kvotflyktingar är nu 750 och de kommer alla från flyktingläger runt om i världen, där många levt i flera år. Både asylsökande och kvotflyktingar tas emot av humanitära skäl. 

Andra grupper är bl.a. studerande, ingifta, säsongarbetare. 

Den totala invandringen nu är drygt 30000, utvandringen är knappt 20000. Bland utvandrarna är välutbildade svenskspråkiga klart överrepresenterade. Också de söker bättre liv än vad de tycker hemlandet bjuder på. Rörligheten över gränserna ökar och följderna är mest positiva.

De mest radikala ropar nu på stängda gränser, en del anser att vi finlandssvenskar inte är riktiga finländare. De här är inte problemet, därför att de är så få. Problemet uppstår när politiker i olika partier börjar ge efter och är beredda att tumma på rättsstatens och humanismens principer. Vi ser sådana tendenser nu också hos oss. Spåren från historien borde förskräcka, och vi äldre, som upplevt ondskans regimer har nu ett ansvar att berätta vad som händer när eftergivenheten går för långt.

Fruktansvärda brott mot barn borde inte förleda oss att tro att om vi själva blir mera inhumana så blir samhället mera humant. Vårt nordiska rättssamhälle testas nu på ett sätt vi inte trodde var möjligt bara för något år sedan. Vi äldre är mest trovärdiga i försvaret av rättsstaten, för vi har sett de onda alternativen.

ANNONSER