Under ett drygt år har experterna på epidemier styrt över mycket av våra dagliga liv. Avsikten är ju god. De vill skydda våra liv och vår hälsa. Det skall vi vara tacksamma över. Vi har mer eller mindre lydigt följt deras råd, och det har varit klokt. Förändringarna i vårt dagliga liv har emellertid också negativa konsekvenser. De flesta av oss är mindre fysiskt och socialt aktiva, än vi var innan pandemin kom. Distansundervisningen och inställda fritidsaktiviteter har ökat stillasittandet bland barn och unga med sämre fysisk kondition och till och med ökad utslagning som följd. Ensamheten bland oss gamla, som var ett växande problem redan före pandemin, har ökat med depressioner i värsta fall som följd. Nu måste vi se till att ont inte blir ännu värre.
Det tycks vara lättare att skapa kategoriska begränsningar än att skapa flexibla. Pandemin ökar nu bland yngre och ovaccinerade, men knappast alls bland oss som redan fått två doser. Från vårt förbunds sida bad vi redan på vårvintern myndigheterna om nya rekommendationer, som skulle göra det möjligt för våra föreningar att på nytt komma igång med den traditionella sociala verksamheten som bl.a. vecko- och månadsmötena. Sådana har vi inte fått. Ett koronapass kan säkert vara en bra lösning, men den är byråkratisk, kommer sent och är inte speciellt smidig. Vi pensionärer är laglydiga, vi befolkar inte nattklubbarna eller karaokebarerna, och med två doser är vi osannolika smittspridare. När pandemin kom, gjordes restriktionerna främst för att skydda oss äldre. Tack för det! När nu vaccineringen går nedåt i åldersklasserna kunde samhället öppnas snabbare bland de äldre. Så kommer synbarligen inte att ske, och det är synd. I en sådan här situation tolkas förbud ofta som uttryck för handlingskraft. Att minska på restriktionerna är ett risktagande, som ses som något normalt om allt lyckas, men ger yvig kritik om något misslyckas. Risktagning är inte våra myndigheters starkaste sida.
Ingen demokrati fungerar utan ”check and balance”, utan kontroll av makthavarna och balans mellan dem. De experter, som har sett också de negativa sidorna av rekommendationerna, har varit rätt osynliga. De måste nu tydligare formulera förslag till åtgärder, som eliminerar det negativa, och är relaterade till epidemiologernas förslag. Deras råd behövs också när vi så snart som möjligt vill nystarta verksamheter, som legat nere under pandemin. Det gäller inte bara oss pensionärer. Många i alla åldrar vill på nytt gå på konserter eller på teater eller helt enkelt på dans. Många kulturarbetare har faktiskt förlorat sitt levebröd, vi som förblivit friska har ”bara” förlorat en del av vår rörelsefrihet.
Också det onda kan föra gott med sej. Det syns tydligt både i förbundet och i föreningarna. Nya verksamheter har kommit till och aktiviteterna över nätet har ökat mycket som en följd av pandemin. Utmaningar föder ofta kreativitet, oberoende av åldern.
Situationen nu är något paradoxal. Å ena sidan har många av oss passiviserats, å andra sidan finns det ett uppdämt behov att på nytt får träffas. Det senare skall vi ta fasta på.
När myndigheterna säger att två doser ger ett mycket gott skydd, så borde de också ta sig själva på allvar och förnya rekommendationerna för oss. Det är dags nu, för vi vill ses igen!
.png)
