Det är ändå annorlunda att sitta hundratals kilometer från varandra, trots att vi ser varandra i skärmen. Jag längtar verkligen efter den dagen då vi får ses igen, då vi får öppna upp vår verksamhet igen, då vi får sjunga i kör igen och mycket annat. Och jag är inte den enda som längtar.
Jag möter varje dag människor som tycker att det är uppförsbacke nu. Trots allt vill jag vara optimist och tro att vi med vårt beteende, med att följa myndigheternas direktiv hjälper till att få slut på pandemin. Men vi människor har ohjälpligen förändrats i takt med att pandemin drar ut på tiden.
Många har blivit mera ensamma än tidigare och jag vill uppmana oss alla att göra något för de mest ensamma. Det kanske räcker med att ge någon en intressant bok! Eller ringa det där telefonsamtalet som vi länge tänkt ringa, men som inte blivit av. Eller be den lokala blomsterhandlaren skicka en bukett tulpaner till någon. Också de små gärningarna räknas. Kanske har vi också blivit litet bekvämare, vi ”förklarar” vårt soffsittande med pandemin. Jag märker det med mig själv, jag får skärpa mig för att ta den dagliga promenaden. Den som gör att jag håller mig i form.
I styrelsen försöker vi ändå förbereda oss på bättre tider och jag vet att man gör det ute i lokalföreningarna. Det gäller för oss alla att vara beredda när det blir annorlunda igen. För annorlunda blir det efter pandemin, vi har nog alla förändrats, men kanske inte så som det alltid har varit. Vi får så lov att förbereda oss för nya och annorlunda tider. Styrelsen valde presidium, arbetsutskott och kommittéer. Allt för att vi är startklara när möjligheten ges. Vårt förbund och våra lokalföreningar behövs nämligen överallt i vårt samhälle. Våra aktiviteter behövs, våra ställningstaganden behövs, våra åsikter behövs.
Ta hand om er själva och andra!
.png)
