Räcker pensionerna till? (nr 9/2011)

Till vad då, kunde motfrågan lyda. Jo till hyggligt, dagligt liv, svarar säkert de flesta. Enligt en färsk undersökning (Eläkkeet ja eläkkeensaajien toimentulo 2000–2010, red. Mikko Kautto) anser tre fjärdedelar av pensionärerna att utkomsten rätt väl räcker till, medan en fjärdedel säger sig ha större eller mindre svårigheter att klara sig på pensionerna. Åsikterna bland dem som arbetar fördelar sig intressant nog ungefär på samma sätt, när de svarar på hur de klarar sig på sin inkomst.
   De årliga förändringarna av vårt samhälle är små och ibland svåra att se. Förändringarna blir mycket tydligare när de granskas över en längre tid. Undersökningen registrerar många förändringar, som rör pensionärerna och som känns självklara, men också sådana som känns nya.

På tio år har antalet pensionärer ökat med 200 000 i vårt land. Vi vet att den ökningen kommer att fortgå. Därför kommer den gamlas behov att synas mycket i den politiska debatten de kommande åren.
   Arbetspensionernas andel har ökat kännbart, medan folkpensionens andel fortsätter att minska. De som får enbart folkpension idag är 80 000, 20 000 färre än för tio år sedan. Bland dem har en betydande strukturell förändring skett. För tio år sedan var drygt hälften över 65 år, nu är de bara en fjärdedel. Då var de flesta kvinnor, som haft oavlönat hemarbete, och som därför inte har arbetspension. Nu är majoriteten män, en mycket stor del av dem är förtidspensionerade. Utslagningen av unga, mest män, är en stor orättvisa, som dessutom blir dyr för samhället. Alla pengar som satsas på att ge unga, isynnerhet pojkar, arbete eller utbildning är en ovanligt lönsam investering. – Folkpensionen blir alltså allt mera ett socialt bidrag till dem som inte når eller klarar sig i arbetslivet, och bidrar allt mindre till ålderspensionen.
   Arbetspensionerna har vuxit snabbare än kostnaderna, men inte lika snabbt som lönerna. Däremot har sjukpensionerna inte stigit just alls. I olika omfattning har vi andra fått del av välfärdsökningen, men de som har det sämst har glömts. Den här utvecklingen strider mot grundtankarna bakom den nordiska välfärdsmodellen. Pensionärsförbundets höstmöte beslöt enhälligt att en höjning av de lägsta pensionerna bör ha högsta prioritet i intressebevakningen, detta utan att känna till Kauttos undersökning. Det får vi se som ett mycket klokt beslut, som förbundet har all anledning att följa upp.

Nästa år höjs garantipensionen till över 700 euro per månad. Det är fortfarande en mycket liten summa att leva på. Garantipensionen skall man ju söka om, men Folkpensionsanstalten har ändå sänt brev till alla dem som man tror är berättigade till garantipensionen. Trots informationen finns det sådana, som synbarligen inte tänker söka om garantipensionen, trots att de skulle ha rätt till den. En del gamla sätter synbarligen en ära i att försöka klara sig på egen hand och inte ligga samhället till last. Utan att ha tillgång till fakta kan man tom. anta att de är flera än dem, som försöker missbruka systemet. Den här informationen stärker också intrycket av att de som har de minsta pensionerna – eller minsta inkomsterna – inte hörs särskilt mycket i samhället. Orsakerna kan vara två, dels kan man vara förnöjd med livet också fast inkomsterna är små, dels kanske man inte orkar eller kan argumentera publikt för sin sak. Den förstnämnda gruppen kan man beundra för synen på livskvalitet, sistnämnda gruppen behöver mest stöd och hjälp.
   Ett pålitligt mått på civilisation är hur väl ett samhälle tar hand om sina svaga. Det finns synbarligen stora möjligheter att öka graden av civilisation i vårt samhälle. I pensionärsförbundet vill vi aktivt delta i det arbetet.

OLE NORRBACK
förbundsordförande