Jobba till 75?

24.02.2012 kl. 10:12
I ledaren i God Tid nr 2 bidrar förbundsordförande Ole Norrback till diskussionen om behovet att höja pensionsåldern.
– Närmare hälften av personer mellan 59 och 79 säger sig villiga att fortsätta att jobba efter pensioneringen. Låt dem som vill det jobba kvar en tid längre, och vi höjer snabbt medelåldern för pensioneringen.
Rubrikens fråga berör väl inte oss, kan man tycka. Så enkel är världen inte. Pengarna till pensionerna kommer inte ur tomma intet, lika litet som andra pengar. Välfärden skall produceras för att kunna distribueras, eller fördelas. Det låter som ett tråkigt tal av någon ekonomist, men det är tyvärr sant: Med arbete producerar vi välfärden, som pensionerna, barnbidragen, vården och mycket annat.
   Vi har ju redan tjänat in våra pensioner, säger någon. Det är sant i den meningen att vi har arbetslivet bakom oss. Men det är inte sant om någon tror att våra pensionspengar finns på ett konto med bestående värde, där de bara finns att lyfta. Av våra pensioner kommer i mycket grova drag en fjärdedel från fonderna, medan tre fjärdedelar står de som är i arbetslivet för. Därför är det inte alls ointressant för oss pensionärer heller, hur länge folk jobbar.

Den beräknade medellivslängden ökar hela tiden. Det finns forskare som räknar med att närmare hälften av de flickor som föds nu, kommer att fira sin hundraårsdag. Samtidigt drar studierna ut på tiden och familjbildningen sker senare, vilket gör att tiden i arbetslivet blir kortare, om pensionsåldern förbli på samma nivå som nu. Allt färre skall försörja allt flera, och det är inte hållbart.
   Många, förmodligen de flesta i vår generation började jobba i tonåren, dvs. närmare tio år tidigare än nu. Många i vår generation har haft kroppsligt slitsamma yrken, av vilka en del inte ens finns kvar längre. Nu är det i stället stort slitage på den mentala hälsan. Vår strävan att skapa ett tryggt samhälle har inte varit helt framgångsrik, då man får anta att ottrygghet är en orsak till den allmännare mentala ohälsan.

I vårt land är arbetet en viktig del av identiteten. ”Vad gör du”, är en vanlig fråga när vi möter någon vi inte känner eller sett på länge. När arbetsplatserna blir osäkrare, ökar också den personliga otryggheten. Många, som blir utan jobb, känner sin identitet hotad. Med god utbildning är det lättare att få nytt jobb, men den mentala pressen behöver inte vara mindre för det. För äldre med ett långt arbetsliv i en försvinnande bransch och med begränsad utbildning, är det nästan omöjligt att kunna återgå till arbetslivet.
   Ryckigheten och kortsiktigheten i ekonomin, samt det allt mera anonyma ägandet, har minskat omtanken om de anställda. Kloka ägare och ledare på arbetsplatserna månar om sin personal. Äldre med distans till livet kunde säkert ge råd, dämpa i svängarna och mana till eftertanke. Vanlig mänsklig omtanke är inte heller illa.

Vi har sagt det förr. Närmare hälften av personer mellan 59 och 79 säger sig villiga att fortsätta att jobba efter pensioneringen. Låt dem som vill det jobba kvar en tid längre, och vi höjer snabbt medelåldern för pensioneringen. Äldre arbetstagare har många fördelar. De flesta har lång erfarenhet och goda kunskaper. De är ofta lojala och flyttar inte i första taget. Med hjälp av äldre arbetstagare kan kunskaperna och erfarenheterna överföras naturligt till yngre arbetstagare. Bara goda arbetsgivare har trotjänare, vilket är ett gott vitsord för företaget.
   Det behövs många åtgärder för att tiden i arbetslivet skall kunna förlängas. En stabil tillväxt är den första förutsättningen. God trivsel och allmän omtanke på arbetsplatsen är en annan. En nöjd arbetstagare producerar mera. Livslångt lärande är en tredje. Listan kan göras längre.
   Många jobbar redan nu till 75, och längre, på olika sätt. Många kommer säkert aldrig att göra det. Vill vi ha kvar vår välfärd måste tiden i arbetslivet bli längre. Det är avgörande viktigt, också för oss pensionärer.

OLE NORRBACK
förbundsordförande

ANNONSER