Arvet förpliktar och inspirerar (nr 7/2007)

05.10.2007 kl. 00:00
Förbundsordförande Samuel Lindgrén blickar tillbaka på Svenska pensionärsförbundets 35-åriga historia.
? De första entusiasterna planterade en idé som vi senare generationer ska slå vakt om och förkovra. Samtidigt är det viktigt att vi svarar mot en annan social beställning, dvs. att organisationen allt kraftigare ska beakta ?hårdare värden? såsom pensions- och socialpolitik och ägna sig
åt samhällspåverkan.


Ett enkelt tack och varma tankar känns alltför otillräckliga för att ge erkänsla till de nulevande pionjärerna och aktörerna och till alla dem som har kallats bort ur vår krets för det arbete de har utfört för Svenska pensionärsförbundet. Det är många dagsverken som ledarna och medlemmarna i vår rörelse har satsat för de svenska pensionärernas trivsel och sociala frågor under de trettiofem år som har gått. Alla goda initiativ ska ha idésprutor och entusiaster som har både visioner och förmåga att förverkliga dessa. Många rörelser har råkat ut för att entusiasmen har svalnat och idéerna har ebbat ut. Tack och lov har detta inte varit fallet med vår organisation.
   Verksamheten har till en del ändrat karaktär under årens lopp. Intressebevakningen har fått en större plats i verksamhetsplanerna under de senaste åren. Men den har inte trängt undan den verksamhet som strävar efter att skapa trivsel och ge medlemmarna innehåll i pensionärstillvaron. Alla behöver vi social samvaro. Pensionärsföreningarna fyller en viktig funktion inte minst i detta avseende.

De första entusiasterna planterade en idé som vi senare generationer ska slå vakt om och förkovra. Samtidigt är det viktigt att vi svarar mot en annan social beställning, dvs. att organisationen allt kraftigare ska beakta ”hårdare värden” såsom pensions- och socialpolitik och ägna sig åt samhällspåverkan. Den som ser pensionärsrörelsens uppgift ur detta perspektiv kan inte undgå att lägga märke till framförallt två saker. Den ena är att pensionärer i vår tid i allmänhet kan räkna med en längre livstid och framförallt en friskare pensionärstid än för trettio år sedan. Den andra är att fritidsintressena och -aktiviteterna har en större plats i dagens samhälle. Ökad fritid under de aktiva åren och allmänt förbättrad ekonomi bidrar till att äldre mänskor gärna fortsätter ”av bara farten”. Kanske i långsammare takt men klart medvetna om att det innebär rena döden att plötsligt lägga sig på sofflocket. Mänskorna är ju också allmänt sett nuförtiden mer medvetna om hur de skall sköta sin hälsa än vad de var för några årtionden sedan.
   Det är ensidigt och själviskt att motivera med sin egen individuella hälsa. Vi skall visserligen se till att vi själva mår bra. Men mänskan som social varelse lever ju inte bara för sin egen skull. Vår uppgift är att verka för och stöda varandra. Alltför litet lyfts den frågan fram i ett samhälle där man har vant sig att man kan köpa det man behöver. Ändå vet var och en att man inte kan köpa vänskap och inte heller ett gott grannskap. Man rår inte om tillvaron så att man kan få hälsa med något slags köpgaranti hur man än sköter sig. Man behöver sociala nätverk. Sådana uppstår inte av sig själva. Också i den bemärkelsen behöver vi pensionärer i god tid se om vårt hus.
 
Pensionärsföreningarna har en stor uppgift i att skapa och upprätthålla sociala nätverk. Vi behöver en solidaritet i vår rörelse för att vara stöd när så behövs och att få stöd när så krävs. Många gränser, som har skapats av ekonomiska och sociala skäl och av traditionell syn att indela mänskor i kategorier, är helt irrelevanta. Det är tillfyllest att vara mänska och medmänska utan gradering och måttstock.
   Någon viktigare uppgift kommer Svenska pensionärsförbundet inte att få eller behöva söka än att ställa upp för samhörighet mellan oss gamla och stöd till varandra. Det var grundarnas och pionjärernas vision. Det skall också vara vår.

SAMUEL LINDGRÉN
förbundsordförande

ANNONSER