Att komma till insikt (nr 8/2008)

Det kan inte vara, eller borde inte vara, obekant för någon vuxen mänska att man inte har en obegränsad makt över sitt liv. Insikten om det är viktig. Bäst att få den insikten i tid. Mänskan är ju i långt en fri varelse och kan välja sin väg. Vad man innerst inne styrs av är individuellt.
   Som gammal yrkesfostrare kan jag inte låta bli att framhålla fostrans betydelse. Jag tänker i det här sammanhanget mer på självfostran än på fostran av barn. Mina lärarränder kunde förstås för länge sen ha gått ur kroppen. Och knoppen med. Trots allt är det inte så.

Det är en gammal sanning att livet lär. Frågan är om vi tar emot den lärdomen i tid. Eller hellre, under hela vår tid. Inlärning är ju en fortgående sak. Även en gammal, kanske dement, får försöka lära sig att klara sig, när vardagen kräver nya saker.
   Jag kan inte heller nu, som många gånger tidigare låta bli att påminna om våra ensamma gamla. Må Gud förbarma sig över dem! Och oss medmänskor likaså. Vi har ingen rätt att dra oss ur det ansvaret. Åtminstone inte om vi känner ett sådant ansvar inombords.
   Självfallet har vi många andra ansvar att ta hänsyn till. Det är inte rätt att belasta andras samvete. Allra minst att tro att man har någon makt och myndighet att göra så.

Men tillbaka till temat som jag inledde med. Om och när man kommer till insikt har man nått en högre grad av förståelse. Livet som sådant kan väl ingen mänska förstå. Exempelvis filosofen Georg Henrik von Wright, som vi hade som kansler under min tid vid Åbo Akademi och således också i Vasa, sökte hela sitt liv sanningen.
   Vi amatörer tänker också. Alla söker balans i tillvaron. Somliga av oss söker djupare sanningar, andra nöjer sig med enkla och vardagligare svar. Men vem kan låta bli att tänka? Och i de bästa stunderna tänka till.
   Jag är övertygad om att om man skulle kunna mäta mänskors insikt på något ens trovärdigt sätt kunde man få ett mått på vilket tillskott till ens egen klokhet en ny erfarenhet ger. Så skulle man kunna ta fram sin mätare och visa andra hur mycket klokare man är i dag än vad man var i går. Nej, klokhet, insikt och visdom år inga utställningsföremål. De är bruksvaror. Det är vad vi visar i praktiken, främst i umgänget med varandra, som är måttet på vishet och mognad.
   Det som möter oss i livet brukar kallas utmaning. Utmaningar får vi varje dag. Det är att vara mänska.

Vart vill jag då komma med mitt resonemang? Åtminstone till följande: Ta vara på den tid du har, gör det bästa av den för dig själv och andra mänskor! Se mot framtiden med tillförsikt och var viss om att livet är en gåva! Hur det kan te sig ibland. För den som har ett särskilt stort ansvar att bära finns det inget annat att göra än att försöka sitt bästa. Med gott samvete. Onödigt att förlyfta sig.

SAMUEL LINDGRÉN
förbundsordförande