En hållplats på vägen (nr 9/2006)

Det är uttryck för en stor visdom att tidigare generationer långt tillbaka i tiden har förstått att begåva oss med helger. Helgernas uppgift är att ge mänskorna möjlighet och tid att stanna upp, att med gott samvete kunna ta sig friheten att ta det litet lugnare. Att så långt det är möjligt kunna ta avstånd från de krav som den dagliga rytmen i det nutida samhället ställer på oss. Att blicka tillbaka, som man gärna gör i jultider, också att blicka framåt som det är naturligt att göra vid nyår. Så är det tänkt. Eller kanske man hellre skall säga, att det insåg man i sin klokskap på sin tid att mänskorna behövde. Det är här onödigt att begrunda vem eller vilka som först kom på denna idé. Enligt Bibelns skapelseberättelse var det Gud som själv märkte att han behövde vila sig efter ett hårt arbete och skapade en vilodag i varje vecka. Alltså den allsmäktige Gud. Vad behöver då inte vi svaga mänskor? Hur som helst, i vår kultur följer helgerna kyrkoårets rytm och det gäller alla oberoende av livssyn.

Det är alltså tänkt att mänskorna skall ha en möjlighet att koppla av och samla nya krafter. Tyvärr har mänskorna i sin iver att göra det fint och festligt skapat en stress av alla helgförberedelser. Den farten tycks accelerera för varje år. Enligt nyhetsmedierna skall affärer i år kunna hållas öppna från klockan 7 på julaftonsmorgonen, alltså på en söndag. Stackars affärsanställda som har barn som väntar på julen! Orkar någons ögon tindra i sådana familjer?
   Julen har av tradition varit en helg när man har umgåtts i familjen och med släkten. Den har varit en helg för gemenskap. Samma syfte har seden att bjuda grannar och vänner till sitt hem haft. Även om den seden på sina håll gick till överdrift och skapade stress främst på husmor i familjen så var den bärande idén att man skulle samlas till en stund av gemenskap och närhet.

För oss pensionärer är behovet av gemenskap stort. Säkert är att de av oss som ännu har föräldrar i livet inte försummar att besöka dem eller kontakta dem eller åtminstone sända dem en julhälsning. Likaså är barnen och barnbarnen och deras familjer – om vi har glädjen att ha sådana – föremål för vår omsorg och varma tankar. Det värmer djupt in i själen.
   Men många pensionärer är ensamma. Att vara ensam är att känna sig bortglömd. Värre än så är att helt och totalt vara bortglömd. Vardagen kanske är i någon mån uthärdlig. Men en helg och i synnerhet en julhelg utan någon medmänskas blick, röst eller kram kan ingen se fram emot med förväntan. Lägger man dessutom till att den som i sitt hem brukar få hjälp och service måste finna sig i att den servicen under jultiden dras ned, om den alls förekommer, så är det ännu mera trist.

När jag valdes till ordförande för ett år sedan yttrade jag att en viktig uppgift är att göra något för att lindra pensionärers känsla av utanförskap. Utanförskap är att vara utan någon som bryr sig om en.
   Bästa pensionär, du som ännu kan röra dig, tänka och handla! Gläd denna helg någon av våra systrar och bröder som står utanför andra mänskors gemenskap! Det kommer att visa sig vara en god julklapp också för dig .

Tack för kontakten genom God Tid under det år som har gått! Tack till alla som har uppmuntrat mig att ta emot ordförandeskapet ännu ett år framåt! Tack för förtroendet!
   Jag önskar er alla en God och litet mer gammaldags Jul och ett Nytt År med optimism i sinnet!

SAMUEL LINDGRÉN
förbundsordförande