Ensam och övergiven (nr 5/2007)

15.06.2007 kl. 00:00
Vem bär ansvaret när en ensam människa avlider och hittas i sin lägenhet flera månader efter dödsfallet? Förbundsordförande Samuel Lindgrén diskuterar det här problemet i sin ledare i God Tid nummer 5. Han anser att det borde finnas ett slags husbolagsansvar för omsorgen om invånare som på grund av ålder och sjukdom är oförmögna att ta hand om sig själva.

I  en och samma dagstidning fanns det notiser om tre olika fall där avlidna hade hittats i sina lägenheter flera månader efter dödsfallet. En polis bekräftade att det numera är ett vanligt fenomen i Helsingfors.
   Saken kan inte kvitteras med konstaterandet att det tycks bli allt vanligare att mänskor avlider utan att någon saknar dem. Det är ett känslolöst. En ensam och förgäten avliden är värd mer än konstaterandet av kalla fakta.
   De samhällsproblem som ligger bakom detta omänskliga fenomen bör åtgärdas. Orsakerna kan vara lika många som de enskilda fallen. Somliga kan ha dött knall och fall. Men någon granne borde ha lagt märke till att personen ifråga inte har synts till.
   Det kan också finnas fall där mänskor har blivit sjuka och långsamt har tynat bort av törst och hunger. För sådant redovisas ingen statistik. Det är likväl här som det upprörande och oförsvarliga ligger, vårt s.k. välfärdssamhälles avigsidor i sin mest obehagliga form. Vårdmyndigheter saknar sällan någon klient. Klienten skall själv söka hjälp. Det är systemet. Men hjälpen är svåråtkomlig.
   Man skapar påkostade datanätverk men glömmer att det finns gamla som inte ens har (råd med) telefon. Man utvecklar robotar som fyller på matförråden i kylskåpet men roboten är inte programmerad att berätta att nu står inte allt rätt till med mottagaren.
   Det behövs mänskor. Grannar bör kunna förväntas fungera som medmänskor också i storstadsmiljö. Inte först då när man själv får olägenhet av det som har inträffat. Medmänsklighet är och tycks alltmer bli en bristvara.

Man kan knappast utan att anses vara bakom flötet föreslå att stordistrikt borde delas upp. Vårt samhälles tro på stordriftens välsignelser rubbas inte av förslag som går mot strömmen. Allt som talar mot stordrift tas som okunskap och enfald.
   Alla husbolag skall ha en säkerhetschef som åläggs ansvar för invånarnas säkerhet i bolaget, t.ex. ifråga om brandskydd och vägar för utrymning av lägenheter. Husbolaget får stå för kostnaderna för detta.
   Det borde finnas ett slags husbolagsansvar också för omsorgen om sådana invånare som på grund av ålder och sjukdom är oförmögna att ta hand om sig själva. Uppgiften skulle vara att ta kontakt med ansvariga myndigheter och skaffa hjälp. Uppgiften kunde ges åt en frivilligkår mot skälig ersättning, t.ex. aktiva pensionärer. Kostnaderna skulle åligga kommunen, medan ansvaret för systemet skulle åvila husbolaget.

Blåögt och orealistiskt? Kanske. Men det nuvarande storstadsfenomenet kan inte få fortsätta utan att någon reagerar. Det hjälps inte; respekten för mänskovärdet och många andra skäl talar för att något måste göras. Vi pensionärer har sinnet för solidaritet inbyggt i ryggmärgen från krigs- och kristider. Det är en samvetssak att slå larm, då samhällets skyddsnät har för glesa maskor. Vi kan vara sanerare.

SAMUEL LINDGRÉN
förbundsordförande

ANNONSER