Ensam är inte stark (nr 2/2009)

Vad vi än gör och vad vi än vill nå, så blir resultatet bättre om vi är flera som jobbar mot samma mål. Därför har vi fackliga organisationer, regionala intresseorganisationer och många andra, och därför har vi också Svenska pensionärsförbundet. Intressebevakning är ändå inte bara att ställa krav. För trovärdighetens skull måste vi också beakta andra gruppers berättigade krav när vi formulerar våra egna målsättningar.
   Nästan alla förväntningar och krav den äldre befolkningen har, riktar sig mot den offentliga sektorn, mot staten och kommunerna. Om vår ekonomi förblir långsiktigt stabil är knappast större förändringar av vårt pensionssystem att vänta. Den viktigaste strukturella förändringen borde innebära att de lägsta pensionerna höjs till en rimlig nivå. Om behovet av en förhöjning råder det stor samstämmighet, men nedgången i ekonomin betyder sannolikt att höjningen kommer senare och är i början mindre än de flesta av oss vill. Höjningen av de lägsta pensionerna bör i alla fall ha högsta prioritet på pensionärsförbundets lista över förbättringar.

Förr eller senare kommer vi alla att beröras av vårdsystemet. De största förändringarna sker inom hälsovården. Orsakerna är flera. Förändringarna i åldersstrukturen förändrar vårdbehoven. Vårdmetoderna förändras, utvecklas och förbättras i snabb takt. Därmed ökar också kostnaderna för både vården och investeringarna, särskilt inom specialistvården. Med tanke på kvaliteten i vården och på kostnaderna kommer den allra mest specialiserade vården att ges på allt färre orter. I den här förändringsprocessen är tryggandet av vård på det egna språket en viktig fråga för Svenska pensionärsförbundet.
   Specialister är viktiga också inom åldringsvården och långvården. Regeringen har förutsatt ett visst befolkningstal för kvaliteten skall kunna garanteras. Kommunerna har valt olika modeller för hur vårdsystemet skall utvecklas. Både de lokala pensionärsföreningarna och förbundet bör aktivt följa med förändringarna och snabbt reagera när det finns anledning.
   Specialiseringen är viktig, men den medför också risker. I vården är mänskan alltid en helhet. Vid sidan av den specialiserade vården behöver vi någon som samordnar och gör en helhetsbedömning av vården av varje patient. Det finns anledning att följa med hur systemen med hemläkare utvecklas i de länder som tagit det i bruk.
   Hälsovården privatiseras i rätt snabb takt. Med hänvisning till resursbrist hänvisas patienter i många kommuner direkt till privata mottagningar när de kontaktar kommunens hälsovårdscentral. Vi håller på att få en segregering av hälsovården. Den som har jobb eller mera pengar går till de privata mottagningarna, där det finns tillräckligt med personal. Barnfamiljer, pensionärer och småinkomsttagare är ofta av ekonomiska orsaker hänvisade till de kommunala mottagningarna. Dejoureringsplikt och brist på personal gör att den kommunala hälsovården är mindre attraktiv som arbetsplats.
   Den privata vården är välkommen som utmanare och komplement. Problemet är att den privata sektorn favoriseras då den fritt kan välja de lönsammaste vårdformerna, inte belastas av skyldighet att dejourera och kan välja bort olönsam vård. Konkurrensen är inte likvärdig och fungerar till den offentliga sektorn nackdel. Så kan vi inte ha det i längden. Konkurrens inom vården förutsätter likvärdiga villkor för alla och det har vi inte idag. Den växande privata sektorn har heller ingen explicit skyldighet att ge vård på patientens språk.
   Det är underligt att förändringarna inom hälsovården till stor del rullar på av sin egen tyngd, utan att betalarna, dvs. stat och kommun gör de strukturella ingrepp, som behövs.
   Behovet av intressebevakning finns. Pensionärsförbundet kan inte lägga makt och myndighet bakom förslagen, eftersom maktmedel som t.ex. strejk saknas. Men makten och myndigheten ökar ju flera medlemmar vi har och ju bättre argument vi tillsammans lyckas formulera. Ensam är inte stark, men tillsammans kan vi påverka.

OLE NORRBACK
förbundsordförande