Förändringar kommer -- är vi redo? (nr 3/2009)

Förändringar är ett bestående inslag i vårt samhälle och i vårt dagliga liv. ”Ingenting får längre vara som förr”, säger säkert många uppgivet. De har rätt. Våra förfäder levde i generationer i statiska samhällen, vårt öde är att ständigt förändra och förändras. Det bästa sättet att möte kriser på är att förutse dem och det bästa sättet att möta framtiden på är att förutse förändringarna och i tid ha egna planer.
   Det sägs att finlandssvenskheten lidit domänförluster under de senaste åren. Förlusterna är inte så stora, som pessimisterna säger, men stora nog för att väcka oro. De finlandssvenska rikspolitikerna har en svår sits idag. Dels skall de förhandla med finska politiker, som inte är ogina, men har mindre förståelse för våra behov, dels är finlandssvenska opinioner ängsliga inför förändringarna och försvarar strukturer, som inte längre kan bestå. På ena sidan har våra politiker oförståelse och på den andra – den egna sidan — ängslan och konservatism. Sitsen är inte avundsvärd.
   I vårt system tryggar den offentliga sektorn vården och utbildningen för oss alla, oberoende av hur tjänsterna produceras. Många av våra kommuner klarar inte längre av uppgifterna ensamma. De står inför två alternativ, att utöka samarbetet ytterligare eller att gå samman. I takt med att samarbetet ökar, minskar våra folkvaldas makt över den egna kommunen. Demokratiunderskottet växer. I större kommuner är de folkvalda färre, men kan fortfarande ha kvar makt att besluta.
   I Åboland och i Öst- och Västnyland har kommunerna gått samman för att bättre kunna trygga servicen. I sakfrågor har samarbetet börjat väl, men symbolfrågor splittrar och försvårar samarbetet. Namnet på kommunen upprör i Väståboland och kommunvapnets utseende i Raseborg, men hur t.ex. kvaliteten i vården och utbildningen bäst kan tryggas i de större kommunerna, ägnas liten publik uppmärksamhet. Så kan man också prioritera i offentlig debatt!
   I huvudstadsregionen och i Österbotten förestår de strukturella förändringarna. Helsingfors vill bli en europeisk metropol genom att införliva grannkommunerna och Vasa vill förbli ett riksdelscentrum med samma metod. Argumenteringen är delvis lite tunn. Antalet invånare i regionerna förändras ju inte i sig av att förvaltningsgränser flyttas. Kommungränser är administrativa gränser och skall flyttas eller rivas om de gemensamma ärendena bättre kan skötas på det sättet. Sådana argument finns, och det är med dem förändringar skall göras, när de görs.
   På sikt kan kvaliteten på den svenska vården och utbildningen i huvudstadsregionen tryggas bara med ett samarbete över de nuvarande kommungränserna. De planer som redan finns borde därför nu börja konkretiseras. Det är försent av få bra svenska modeller om/när metropolivrarna börjar flytta kommungränserna.
   I Österbotten är alltför många fortfarande mera rädda för grannarna än oroade över hur service skall kunna tryggas. Kommungränser får inte vara viktigare än kvaliteten i servicen. Den svenska majoriteten i landskapet Österbotten består kanske inte i evighet. Därför är det nu man skall bygga strukturer som håller på lång sikt.

I kommunernas köp av vårdtjänster har priset långt varit avgörande. Kvalitetsaspekterna spelar en mindre roll, och eftersom pålitliga mätare av kvalitet i vården inte finns, blir priset lätt det helt avgörande. Vård på patienternas språk kan i värsta fall klaras av med en elegant formulering i offerten, medan verkligheten kan bli något helt annat.
   För Svenska pensionärsförbundet finns det många goda anledningar att följa med hur ändringarna i förvaltningen påverkar kvaliteten i servicen. Vår förmåga att tänka efter före, testas nu. Tänker vi efter efteråt, är det för sent.

OLE NORRBACK
förbundsordförande