Ger staten kommunerna misstroende? (nr 3/2006)

För omkring 15 år sedan tog staten bort sitt överinseende och kontrollen av hur kommunerna skötte de lagstadgade förpliktelserna mot invånarna beträffande bl.a. undervisning, hälso-och sjukvård och socialvård. Det innebar att  s.k. riktade anslag inte mera fanns utan allt innehölls i en klumpsumma .De senaste åren har vissa statsanslag riktats till klart preciserade sektorer som har blivit eftersatta i kommunernas prioriteringar. Kommunerna har knorrat över detta. De har tagit det som ett underkännande av deras kompetens.
   I stället för direkt kontroll har staten uppgjort kriterier för hur servicen skall ordnas. De har närmast haft status av anvisningar. Senare har staten beslutat om s.k. garantier. Ett exempel är hälsovårdsgarantin som stipulerar inom vilken tid man skall ha rätt att komma till läkare, inom vilken tid till specialist och inom vilken tid till behandling.
   Nu tycks det föras en diskussion i statliga organ om att styrningen från statens sida måste bli starkare. Orsaken skulle vara att kommunerna inte har uppfyllt villkoren i garantierna. Det är bra att sakerna granskas. Det är ju fråga om medborgarnas väl och ve. Ändå måste man fråga om staten så enkelt kan skjuta problemen ifrån sig. Under många år i följd har staten genom sina beslut om skattelättnader undergrävt kommunernas ekonomi. Först de senaste åren har kommunerna kompenserats till fullo för detta bortfall. Samfundsskatten har omfördelats, vilket inte minst storstäderna har förlorat på.

Specialforskaren vid Stakes (Forsknings- och utvecklingscentralen för social- och hälsovård) Timo Karjalainen påpekade i en föreläsning vid pensionärs- organisationernas samarbetsdelegations (VENK) seminarium nyligen att reformer alltid borde förses med en kostnadsutredning och en plan för hur reformen skall finansieras. Som exempel tog han vårdgarantin för socialvården. I värsta fall kan den vara och förbli en pappersreform åtminstone till vissa delar. Därför att det inte finns någon “prislapp”. Man har ändå skäl att tro att det inte kan vara så illa.  Då skulle nämligen tanken på att ha riktade statsstöd till kommunerna inte ha väckts.
Man skall inte glömma att vårdkriterierna är viktiga för kommunerna också vid uppgörandet av kvalitetskrav för upphandlingar från privata vårdproducenter.

Kommunerna borde svälja den bittra drycken och acceptera ett statligt ingripande i hanteringen av den kommunala ekonomin, när det är fråga om kommuninvånarnas bästa. För förbundet är det viktigt att följa med, ha en klar åsikt och en god handlingsplan, när det gäller att försvara pensionärernas berättigade krav på god vård i rätt tid. Gentemot både staten och kommunerna.

SAMUEL LINDGRÉN
förbundsordförande

(Artikeln ingick som ledare i God Tid nr 3/2006)