I väntans tider (nr 3/2007)

Folket har sagt sitt. Vi har en ny riksdag. Vad den trettio procent av de röstberättigade som valde att inte säga någonting alls ville eller hade kunnat säga vet vi inte. De lät tåget passera.
   På valnatten och dagarna därefter har vi tagit del av många frågor och bedömningar om varför det gick som det gick. Det gäller såväl enskilda kandidater som partier. Parallellt med detta pågår kannstöperier om regeringsbasen och ministerposter. Detta fenomen är egentligen ett friskt inslag i demokratin. Det måste intressera också oss pensionärer. I fråga om pensionärspolitiken borde alla partier tillsätta en ”sanningskommission”.

Hur ser det svenska fältet ut efter valet?
   Sfp stärkte sina ställningar i Österbotten.
   Man kan väl räkna Håkan Nordman som en pålitlig försvarare av pensionärerna. Vi kan räkna honom som arvtagare till Löv. Satsar han på pensionärsfrågor kan han få en lika god substanskännedom som Löv och därtill ha ett kortare och klarare budskap.
   Anna-Maja Henriksson har gedigen kunskap om pensionärsfrågor i Jakobstad. Pensionärsfrågor i storstadsmiljö är emellertid av helt annan klass. Som jurist har hon goda förutsättningar att reda upp den snåriga sociallagstiftningen.
   Mats Nylund är vald för att i första hand bevaka jordbrukarnas intressen. En mängd – främst österbottniska – jordbrukare-småbrukare har små pensioner. Jordbruksfrågor och pensionsfrågor hör således ihop.
   Wideroos visade i flera skeden under sin ministertid god vilja att föra pensionärernas intressen framåt men det förefaller som om hon hade snubblat på slutrakan. Det är kanske från ”verkstadsgolvet” som hon nu får lobba för en bas för pensionärernas intressebevakning.
   Stefan Wallin måste ägna sig åt pensionärsfrågor med större energi och målmedvetenhet än sin föregångare. Exempelvis kunde den nordiska samarbetsministerposten ges åt någon annan, även om det går så att sfp blir ett regeringsparti.
   Astrid Thors i Helsingfors har ärligt och uppriktigt engagerat sig för pensionärerna. Vi kan räkna med att hon fortsätter med det.
   Thomas Blomqvist i Nyland har all anledning att ta hand om pensionärsfrågor vid sidan om jordbruksärenden. Han verkar att vara öppen för samarbete med pensionärsförbundet.
   Mikaela Nylander skall, får man hoppas, kunna ägna sig åt riksdagsarbetet utan avbrott under den här riksdagsperioden. Hon bör profilera sig på annat än småbarnsmammapolitik trots att denna självfallet ligger henne nära med hänsyn till det skede i livet som hon nu befinner sig i.
   Christina Gestrin får allt mer låna sitt öra åt pensionärerna, i synnerhet om hon ges ansvarert att fortsätta som gruppordförande.
   För övrigt. Sfp har inte råd med att de kandidater som i valrörelsen starkast profilerade sig på pensionärspolitik skall nödgas beträda en ökenvandring.

Hur är det då med de andra medlemmarna i Allsvenska riksdagsgruppen?
   Arja Karhuvaara från samlingspartiet (Helsingfors) invaldes på sitt seniorpolitiska program.
   Kimmo Sasi har visat sig vara återhållsam i pensionärsfrågor.
   Jan Vapaavuori infann sig inte till pensionärsförbundets rådslag i riksdagshuset i höstas.
   Martin Saarikangas föll tyvärr ut ur riksdagen.
   Sdp:s partisekreterare Marit Feldt-Ranta kan väl inte annat än för sitt partis del närma sig pensionärerna.
   Tommy Tabermann, som kan tyda hjärtats språk, kan väl inte förskjuta oss pensionärer (oberoende om han kommer att räkna sig som medlem av Allsvenska riksdagsgruppen eller inte).
   Synd förresten att Jacob Söderman inte blev invald.
   Janina Andersson (de gröna) har tydligen börjat tränga sig in i pensionärernas problematik. Hon kom med vettiga synpunkter i det förutnämnda rådslaget. Tuija Brax kan vara en god stödperson för Janina i paragrafvirrvarret.
   Kristdemokraten Bjarne Kallis har allt som oftast visat ointresse för vårt förbund. Han har nu en ny chans.
   Claes Andersson i vänsterpartiet fortsätter säkert att engagera sig i pensionärspolitiska frågor. För detta har han en mångdubbel kompetens. Andersson kan kanske lyckas dra med Annika Lapintie. I svenska pensionärspolitiska frågor på riksplanet har hon inte hittills varit synlig.

För vårt förbund och för samarbetsorganisationen PIO är det en tid av stora utmaningar och stora möjligheter. Det som skall växa skall planteras i tid.

SAMUEL LINDGRÉN
förbundsordförande