Löften och förväntningar (nr 4/2007)

Regeringsprogrammen är oftast uppbyggda så att de skapar förväntningar. De utfästelser som har skrivits in i regeringsprogrammet brukar likväl sällan förverkligas till alla delar. När en kostnadsram fastställts för fyra år droppas något bort, om nya angelägna saker måste prioriteras eller om ekonomin försämras. Goda föresatser kan också rinna ut i sanden, om de i alltför hög grad är beroende av andra parters medverkan och bifall. Om det i programmet upptas sådant som regeringen inte tror sig kunna förverkliga är det illa. Programmakarna har då varit orealistiska eller så har de (Gud förbjude!) varit ohederliga.
   Den nyutnämnda regeringens program lovar mer åt pensionärerna än dess närmaste föregångare. Regeringen tycks emellertid ha aktat sig för att vara orealistisk. Det finns ju en stark opposition i riksdagen som helt säkert inte är sen att ingripa, om något inte håller måttet. Ett faktum är att programmet i likhet med många tidigare regeringsprogram är formulerat så att regeringen meddelar sig ha för avsikt att utreda olika saker. Vilja finns men valet av tillvägagångssätt skall övervägas. Utredningar kan innebära att frågan inte blir löst.

Vårt förbund kan inte — lika litet som andra pensionärsorganisationer — slå sig till ro i tillfredsställelsen över att många saker som vi har kämpat för finns omnämnda i regeringsprogrammet. Tvärtom gäller det att bevaka och påverka, att kräva att få vara med och bereda de frågor som skall konkretiseras och utformas till beslut. Det är därför som vårt förbund yrkar på att det skall tillsättas ett organ där pensionärsorganisationerna och beslutsfattarna sitter vid samma bord. Den frågan finns inte i klartext i programmet men i bästa fall kan man läsa in en antydan till det. En av de grundläggande principerna för regeringen är nämligen att ”garantera medborgarna rätt att påverka, medverka i och vara delaktiga i beslutsfattandet”. Regeringen vill också ”förtydliga det inbördes förhållandet mellan individens eget ansvar, det gemensamma ansvaret och samhällets ansvar”. Detta kan inte dikteras av en enda part.

Regeringen vill skapa ett tillräckligt socialskydd utan fallgropar. Den vill ta i bruk en socialgaranti enligt samma princip som för vårdgarantin (med fastslagna maximitider för väntan på åtgärder). Beträffande pensionspolitiken slår regeringen fast att man skall utreda om pensionsindexets konsumtionskorg ”på ett ändamålsenligt sätt” tryggar olika konsumentgruppers köpkraft såsom de medborgares som lyfter folkpension eller arbetspension. Kryptiskt sagt. Man får hoppas att granskningen inte går åt fel håll.
   Det är första gången som någon regering dristar sig att ens antyda något om att en granskning behövs. Man kan knappast ändå dra sådana slutsatser att formuleringen skulle innebära en attitydändring till det brutna indexet. Hittills har pensionärsorganisationernas vädjanden avvisats med påpekanden om hur omöjligt det är att röra hela systemet. Indexbeslutet bygger ju på en överenskommelse mellan regeringen och arbetsmarknadsparterna. Vi har hittills alltid i den här frågan mötts av total tystnad och fått lov att slokörade konstatera att vi åter en gång har huggit i sten. Utredningarna skall ske tillsammans med arbetslivets centrala avtalsparter. Främst arbetsgivarna är svåra förhandlingsparter i denna fråga.

Vårt förbund och Pensionärsförbundens samarbetsorganisation (PIO) har inte minst nu ett stort ansvar i pensionärspolitiken. Utgångsläget verkar trots allt att vara bättre än på år och dag.

SAMUEL LINDGRÉN
förbundsordförande