Medlemsvård (nr 2/2006)

För någon dag sedan berättade en person en sann händelse från en pensionärsförening. Personen som det gällde hade beslutat ansluta sig till föreningen och gick till föreningens möte. Hon satte sig på en ledig stol. Hon presenterade sig för dem som satt närmast och allt verkade vara i sin ordning.
   Från sidan märkte hon i alla fall vissa förvånande blickar. Snart fick hon veta varför. Efter någon minut kom en dam fram till henne och påpekade myndigt att den nya medlemmen hade satt sig på hennes plats. Det var bara för nykomlingen att flytta. Det turades inte bättre än att också till den platsen kom en ”innehavare”. Nykomlingen måste åter flytta. Men den här gången förflyttade hon sig hem. Hon gick inte till nästa möte, därför att hon uppfattade att hon inte var välkommen. Hon tyckte sig inse att hon hade försökt komma med i en sluten samling. När hon hade odlat sin bitterhet ett par veckor beslutade hon ta kontakt med föreningens ordförande. Saken ordnades och för henne ordnades en plats som var hennes egen. Hon tog den i besittning (för att leka litet med ord). Sinnesfriden för den nya medlemmen var återställd och troligtvis för dem som hade slagit vakt om sitt revir.
   Ordföranden fick sig till all lycka en tankeställare. Hon började tänka sig in i den nya medlemmens situation. Det gick upp ett ljus för henne. Hon tänkte att vad skulle ha hänt om den nya medlemmen i stället för att ta kontakt med henne hade använt energi på att varna vänner och bekanta för föreningen. Den skall du inte försöka bli medlem i, för de vill inte veta av nya medlemmar, kunde hon ha sagt. Härefter har nya medlemmar en hedersplats i möteslokalen. Föreningen tar nu emot nya medlemmar utan att någon upplever att hans eller hennes livsrum minskar.

Händelsen ger upphov till många tankar. Medlemmarna skall ha hemkänsla och trygghet. Till tryggheten för oss i alla åldrar hör att vi har en plats som är ”vår” och att vi har nära vänner omkring oss. Till tryggheten hör också att det finns inslag i mötesprogrammet som ständigt återkommer. Gemenskapen är viktig. Därför har en tillräckligt lång kaffepaus stor betydelse. Men om allt rullar på i gamla hjulspår och just det verkar vara viktigast känns varje nytt inslag som otryggt. Otryggt känns det också för de nya som kommer till. Det finns många föreningar som har lyckats dra nya medlemmar till sig tack vare ett omväxlande program. De har ändå lyckats behålla de äldre medlemmarna, därför att de har varit måna att hålla kvar gamla och trygga programinslag.
   Nya medlemmar skall välkomnas och ges möjlighet att presentera sig. Äldre mänskor är ofta ivriga att ta reda på vem den nya medlemmen är. Man har kanske sist och slutligen gemensamma bekanta. Kanske det visar sig att man känner någon släkting. Eller att det är en trevlig person som det är fint att bli bekant med. Oftast är det ju just så med nya bekantskaper.
   Till medlemsvården hör inte bara att ta hand om nya medlemmar. De gamla och sjuka som inte mera orkar komma upp till samlingarna får inte glömmas bort. Jag talar alltid varmt för väntjänst, när tillfälle ges. Föreningarna borde kunna fördela mellan medlemmarna uppgiften att någon gång då och då besöka de medlemmar som inte synts till på mötena på någon tid. De är i behov av omtanke och av att få hälsningar från sin gamla förening och att genom detta få återuppliva känslan av den gemenskap som betydde så mycket för dem när de ännu orkade vara aktivt med. Medicinalrådet Carl-Erik Vaenerberg i Lovisa sade en gång på ett seminarium att ensamhet är den värsta sjukdomen. Den kan bara andra mänskor bota eller åtminstone lindra.
   Frågan om att ta hand om till åldern yngre medlemmar eller blivande sådana kommenterar jag i chefredaktörens intervju med mig.

SAMUEL LINDGRÉN
förbundsordförande

(Artikeln ingick som ledare i God Tid nr 2/2006)