Politik och pensionärspolitik (nr 5/2006)

Pensionärsförbundets styrelse slog fast vid sitt möte den 11 maj två viktiga mål. Det ena är att förbundet skall verka för att pensionsindexet skall justeras till 50–50. Det är nu 80–20, dvs. 80 procent baserat på priserna (levnadskostnadsindexet) och 20 procent på lönerna (löneutvecklingen). Alla som har följt med vet att pensionerna i rask fart släpar efter i förhållande till löneutvecklingen. Denna utveckling – eller avveckling – har skett i accelererad fart efter det att Finland gick med i det europeiska valuta- och finansregleringssystemet som innebär att inflationen är låg. En faktor som väl belyser detta är den låga förhöjning av pensionerna som har skett som en följd av de sänkta alkoholskatterna. Åtgärden innebar att trycket på levnadskostnadsindexet lindrades och förhöjningen av pensionerna följaktligen minimerades.
Det bör samtidigt påpekas att förhöjningen av folkpensionerna och de lägsta pensionerna alltjämt har högsta prioritet.
   Det andra målet som styrelsen uppdaterade är att förbundet vill ha rätt att förhandla direkt med statsmakten. Vi anser att det behövs ett organ, t.ex. en delegation, vid något ministerium, som överlägger med pensionärsorganisationerna, inbegär utlåtanden och håller sig underrättat om pensionärernas behov och viljeyttringar. Ett kontinuerligt rådslag med centrala ministerier skulle öka möjligheterna för pensionärsorganisationerna att fungera som de påtryckningsorgan de är ämnade att vara. För berörda ministrar/ministerietjänstemän skulle det vara av värde att möta pensionärernas ombud öga mot öga.

I den senare frågan förefaller det vara skäl att vara optimist, åtminstone så att det till en början kan bli sporadiska rådslag. Pensionärsorganisationerna bör slipa sina strategier och i samverkan spetsa sina argument för att vinna gehör för sin sak..
   Frågan om indexet är en svår match, precis som det hittills har varit. Förbundets beslut är därför en markering. Det är inget skäl att sträcka upp händerna, när ens sak är rättvis och rättfärdig. Men goda strategier är nödvändiga. Och varje framsteg är en förbättring. Rubbar statsmakten ens i någon mån indexet i en fördelaktigare riktning för pensionärerna eller någon del av dem är det en vinst. När beslutsfattarna en gång har lämnat löpgravarna, finns möjligheten att vinna fler segrar. Hur som helst: det gäller att med välgrundade argument och hållbara utredningar gå fram under optimismens baner. Och att inte förtröttas.

Utredningar är viktiga. Trots att vi har världsberömda nationalekonomer, som politikerna har skäl att lita på, kan sanningen vara annan än den som påvisas i tabeller och kurvor. Alldeles nyss har det framgått att det för t.o.m. kända skatteexperter har undgått att skattenivån i vissa inkomstkategorier är högre för pensionärer än för löntagare i samma inkomstkategori. Detta har förbundets verksamhetsledare för övrigt påpekat redan tidigare utan att bli noterad.
Statistiken visar, säger man, att pensionärernas inkomstnivå har stigit rätt kraftigt det senaste året. Ja, om man ser på medeltalet. Jag har tidigare i olika sammanhang sagt att vi är inga medeltalsmänskor. Inte medeltidsmänskor heller.
   Det hjälper ingen med de lägsta pensionerna om grannen har tjockt sovel på brödet men man själv är tvungen att knapra på rovor och brödkanter. Lika litet hjälper det oss att höra att man i många EU-länder inte alls beräknar pensioner på löneutvecklingen. Inte vill vi ha tiggare strykande omkring i alla gatu- och vägkorsningar som i vissa jämförelseländer. Finland brukar gona och spegla sig i ”den nordiska välfärdsmodellen” och säga sig vara en missionär i Europa för denna modell. Jämförelsen borde gälla de andra nordiska länderna.
   Jag tror att politikerna borde bättra på sin kunskap om hur landet ligger. Och själva ta reda på.

SAMUEL LINDGRÉN
förbundsordförande

(Artikeln ingick som ledare i God Tid nr 5/2006)