Stoppa vanvården (nr 4/2006)

12.05.2006 kl. 00:00
Det är hög tid att både staten och kommunerna rustar upp vården. Inte minst därför att om något år är de nuvarande beslutsfattarna i annat fall nummer i vårdkön och/eller blöjförsedda åldringar. Till dess har vår generation rätt och skyldighet att arbeta för en drägligare och medmänskligare vård. Vi skall samfällt säga: ?STOPP, NU RÄCKER DET MED FÖRNEDRINGEN!?

Allt starkare hörs rösterna om att allt inte står väl till på alla håll i vården av i synnerhet äldre sängbundna patienter. Och också av dem som kanske borde vara sängbundna men som det inte finns vårdplatser för. Många nöjer sig endast med att klaga. Detta tas tyvärr alltför ofta som ogrundad kverulans, ett utryck för att de anhöriga har ont samvete för att de inte kan ta hand om sin far eller mor. Men det finns sådana som stiger upp och gör något åt saken. En sådan är Birger Hagnäs, den snart 90-åriga frontveteranen, som har samlat massor av namn och fått ihop skaror som vädjar till riksdag och regering. All heder och allt stöd bör ges för hans initiativ och prestation. Helt säkert skapar initiativet eftertanke hos beslutsfattarna. Eftertanke är som bekant början till handlingsberedskap och åtgärdsprogram.

Ett negativt inslag i debatten förekommer ibland. Man beskyller vårdarna för försumlighet och nonchalans. Det är inte lätt för den lilla mänskan att se helheter utan man tar fasta på det konkreta. Man reagerar på det som man har bevittnat utan att kunna ha eller få en bredare och mer allmängiltig bild av vårdarnas situation. Då är det klart att man förleds att tycka att det är vårdarnas fel att den anhöriga inte blir tillräckligt omskött, inte får tillräckligt med mat och vätska, inte får ändra liggställning, inte tycks bemötas som individ och som medmänska. Det är mänskligt att reagera så. Men det är absolut fel mot de allra flesta vårdare.
   Enligt Social- och hälsovårdsministeriet skulle det behövas 3 600 fler sjukskötare och vårdare men tillskottet är endast 600, dvs. ca. 16 procent. Med nuvarande takt och nuvarande behov skulle det ta minst sex år att tillmötesgå behovet. I verkligheten skulle det ta längre tid, eftersom behovet ökar på grund av allt större ålderskategorier kommer i en ålder då vårdbehovet ökar. Varför ökar vårdarnas antal för långsamt? Orsakerna är åtminstone tre: kommunerna har inte råd att inrätta nya vakanser, kommunerna prioriterar sina utgifter på annat sätt än till vården, trots att ekonomiskt spelrum finns och slutligen, det är brist på utbildade. Det sistnämnda beror på att lönesituationen har drivit personal till bättre avlönade tjänster utomlands. Ett illavarslande tecken är det för närvarande att unga inte prioriterar vårdyrken bland sina studiealternativ.

I Svenska pensionärsförbundets strategi- och handlingsprogram som antogs vid vårmötet den 26 april prioriteras hälso- och socialvården högt bland de saker som förbundet skall arbeta för. I kontakter med beslutsfattare har det visat sig att vi nu finner större gensvar än vad som var fallet för något år sedan.  Man möter nu inte så starkt den undanflykt som man från statligt håll brukar ta till. Det brukade alltid förut heta att ”det där är ju kommunernas sak”. Och i kommunerna brukar det heta att ”staten ger oss bara fler uppgifter och ställer allt hårdare kvalitetskrav men pengar får vi inte”.
   Det är hög tid att både staten och kommunerna rustar upp vården. Inte minst därför att om något år är de nuvarande beslutsfattarna i annat fall nummer i vårdkön och/eller blöjförsedda åldringar. Till dess har vår generation rätt och skyldighet att arbeta för en drägligare och medmänskligare vård. Vi skall samfällt säga: ”STOPP, NU RÄCKER DET MED FÖRNEDRINGEN!”

Låt oss trots allt glädjas åt vårtecknen.

SAMUEL LINDGRÉN
förbundsordförande

(Artikeln ingick som ledare i God Tid nr 4/2006)

ANNONSER