Varning för inbillningssjuka (nr 5/2008)

Docent Jesper Ekelund från Helsingfors Universitet varnar för att ”man botar inbillningssjuk hälsovård med döden”. Han hänvisar till att mänskorna lever längre och friskare än förut. Vården är effektivare. Trots det är det brist på läkare. Enligt docenten bedömer de som har ansvar för planeringen saken helt fel. Man har beslutat anlita konsulter och kommer då att tillämpa en planeringsideologi som är helt ny. Han hävdar att vårt hälsovårdssystem förefaller att ha drabbats av inbillningssjuka och att man nu tar till mediciner som bara förvärrar situationen.
   Man har tagit till botemedel som är dåligt övervägda. Man tar i bruk produktionstekniska synsätt som beaktar snabbhet framom helhetssyn. Ett exempel på detta är att läkarnas förvaltningsutbildning som har indragits och ersatts av utbildning i merkantila högskolor och tekniska högskolor. Den kunskapsbank som man har kunnat utnyttja i de medicinska högskolorna har man helt kallt rationaliserat bort. Rationalisering är ett hett ord för dagen.
   Docent Ekelund påvisar att en bred utbildning, inte rationalisering, ger en helhetssyn. Framför allt ger den en möjlighet till samverkan mellan olika kunskapers vetenskapsgrenar på en djupare nivå.

Enligt docenten finns det tre samhälleliga fenomen som inte påverkas av utbudet av vård och som kommer att öka vårdkostnaderna. En är den moderna levnadsstilen. En annan är att nuförtiden står det till buds allt dyrare vård. Det tredje fenomenet är att man allt oftare söker vård för vilken man inte har sökt sjukhusvård. Tröskeln för att söka vård är helt för låg för den som inte skulle behöva intas på sjukhus. Mänskorna har blivit försiktiga och söker det säkra för det osäkra.
   Docenten anser att det skulle vara mest ändamålsenligt att en större andel vård skulle anförtros den som inte är specialutbildad och som den inte behöver ha specialistutbildning för att bedriva.
   Docent Ekelund anser bestämt att vårt land inte är betjänt av utomstående konsulter utan låta sakkunskapen omhänderhas av dem som har en helhetssyn och kan göra sakkunniga bedömningar.
   Docent Jesper Ekelunds specialartikel ger också en lekman mycket att tänka på. Både i fråga om medicin och smal specialisering som ju tycks vara en modefluga på allt fler områden.

Man kan inte förstå varför det är så svårt att kombinera sakkunskap från flera områden utan att man måste ge dem en egen stämpel. Det finns ju ytligare och djupare kunskap som kan utvecklas och brukas efter behov. Kunskapen är eller borde vara allmängiltig. En skall förbehållas den som har behov av den och den som har lust att utveckla den. Det är likväl angeläget att fastslå att specialkunskap inte får schabblas bort. Risken är då att man gör sig av med ett arv som inte kan ersättas. Detta gäller många andra områden än dem om här har tagits som utgångspunkt för den inledande analysen.
   Den som lever får se om en gammaldags, gedigen utbildning ännu kommer till heders åtminstone som komplement till en utbildning av mer rationellt snitt. Det har ju visat sig att historien upprepar sig.
   Det skulle vara intressant att fördjupa sig i andra sakfrågor som kräver både intresse och specialkunskap. En sådan uppgift kan emellertid anses vara för tung för mången läsare. En uppsats av denna art får därför med all sannolikhet söka sin plats i ett annat forum.

God sommar!

SAMUEL LINDGRÉN
förbundsordförande