Vart leder inflationen? (nr 2/2008)

07.03.2008 kl. 00:00
Inflationen och dess inverkan på pensionärernas situation behandlar förbundsordförande Samuel Lindgrén på ledarplats. Han ställer sig skeptisk till den aviserade totala understödsreformen.
? Risken finns att reformen kräver så mycket förberedelse att den nuvarande regeringen inte hinner avsluta sitt arbete med den. Men varför inte hoppas. Det är nästan allt som vi kan göra.

För någon tid sedan presenterade Helsingin Sanomat en chockrapport om de höjda priserna. Förvånansvärt ledde den till en oväntat lam reaktion. Ändå borde den ha öppnat allmänhetens ögon för hur priserna ingriper i mänskornas vardag. Det blir helt enkelt allt dyrare att leva och detta sker i allt snabbare takt.
   Tidningen gav exempel på de prisstegringar som totalt skedde från december till januari. Listan toppas av vetemjöl, som hade stigit med över 36 procent, för att följas av makaroner (nära 21 procent), mjölk och smör (13—14 procent). På litet mänskligare nivå finns ägg, margarin och knäckebröd (6,5—7 procent). Som en tröst i bedrövelsen (för vilka?) har öl på restaurang stigit med endast 1,9 procent och tobak med 1,1 procent. De prismedvetna har dessutom kunnat glädja sig åt att män har kunnat inhandla en kostym till ett nedsatt pris om drygt 11 procent och kvinnor en vinterkappa med en rabatt om nära 28 procent.
   HS konstaterar att skattestegringarna och matvarorna innebar ett ”jättehopp” för inflationen. Då tidningen dessutom upplyser om att den s.k. konsumtionskorgen kommer att bli dyrare under året vet vi vad vi har att vänta. Nästa prishöjning kommer på sommaren, följande på hösten. Inget glädjehopp åtminstone för pensionären.
   Det är klart att prishöjningarna slås ut över hela året. Men det förringar inte effekten av den dyrtid som vi nu upplever. Vi får allt mindre för våra euron.

Som så mången gång tidigare måste man ställa sig frågan hur den fattiga pensionären ska klara sig. Allt oftare får man också anledning att undra hur de som tidigare har klarat sig på sina knappa och krympande inkomster nu ska komma till rätta.
   Och hur tänker de som vill minska på utkomststödet eller helt ta bort det? Antagligen ska hjälpbehövande hänvisas till andra luckor. För att konstatera att kassan inte är tjockare där utan tvärtom. Annars skulle ju samhällets målsättning att spara bli ouppfylld. Idén att minska på utgifterna är helt befängd, så länge underskottet ökar.

Man aviserar en total social understödsreform. Många väntar på den som på solens uppgång. Med vilken bön på läpparna? Det är frågan. Risken finns att reformen kräver så mycket förberedelse att den nuvarande regeringen inte hinner avsluta sitt arbete med den. Men varför inte hoppas? Det är nästan allt som vi kan göra.

SAMUEL LINDGRÉN 
förbundsordförande

ANNONSER