Vilket är pensionärens marknadsvärde? (nr 7/2006)

Vilket är pensionärernas marknadsvärde?

Frågan är självfallet både oberättigad och på flera sätt felställd. Trots det är den så aktuell att den föranleder reflektioner. I samhällsdebatten framhålls nämligen pensionärerna som en belastning. Vi blir allt fler, påpekar man. Vi kräver allt mer, sägs det. Vi kostar redan för mycket och i framtiden så mycket att man talar om en pensionärsbomb. Uttrycket pensionärsbomb kommer kanske mest av bara farten. Man tänker väl på pensionsbomb. Dessbättre. Vi har inte stämpel som ligister.
     Vi pensionärer är av många slag. Nyligen berättades en interiör från en pensionärssamling där den äldsta deltagaren var 93 år och den yngsta 60. Det är ett talande exempel som berättar att ordet pensionär är så oprecist att man inte kan få fram någon uppfattning om gruppen pensionärer genom att ta en enda pensionär som måttstock. Lika väl som vi är yngre och äldre, längre och kortare, gråhåriga eller flintskalliga (eller bådadera), fortfarande utrustade med klar tankeskärpa eller drabbade av minnesförlust bildar vi ett brett spektrum också ifråga om ekonomi.

Det är ju ekonomin som är den värdegrund som man envist bygger vårt samhälle och våra samhällsinstitutioner på. Respekten för mänskovärdet, solidariteten, t.o.m. jämlikheten, som alla har varit hörnpelare, har tillåtits vittra sönder och har ersatts av den armerade grundplattan ekonomi. Strukturer får kosta. Mänskor skall kosta så litet som möjligt. Eftersom personal kostar krymper man ned den.
     Effekten av en sådan ekvation känner vi till. Trots allt skall vi inte beskylla beslutsfattarna för illvilja och känslolöshet. Hellre för bristande uppfattning om och uppföljning av konsekvenserna. Pensionärerna å sin sida måste inse att ekonomin skapar begränsningar inte endast i den egna hushållskassan utan även i kommunernas och statens hushållning.

Vad kan pensionärerna då göra? Gnäll och gnat för ingen vart. Sakliga påpekanden om sin egen situation och hur man vill ha det är mer framgångsrika. Så är det särskilt inom vården. Kulturinstitutioner och researrangörer tar mer än gärna emot tips av den stora konsumentgrupp som pensionärerna utgör. Trafikplanerare och grönområdesarkitekter brukar lyssna till sådana som sakkunnigt talar för sina behov av säkerhet och trivsel. Arkitekter förstår att hissar och låga trappsteg behövs för styva fötter och ryggar men ändå behöver saken bli påpekad.
     Genom aktiv medverkan och påverkan visar vi att talet om erfarenhet och levnadsvisdom inte är tomma fraser.

Det finns ytterligare en annan sida av frågan om pensionärer som en beaktansvärd samhällskraft. Det är frågan om hur vi själva ser på oss. Om den som är frisk och någorlunda kry för sin ålder låter passivera sig har han eller hon gjort ett dåligt vägval. Mest för sig själv men också i förhållande till hur omgivningen ser på pensionärer i gemen. Har man därtill en hyfsad ekonomi finns det möjlighet att vara med där saker händer. Man kan unna sig någon guldkant i livet då och då.
Varför är det viktigt att påpeka detta? Skälen är många men här skall två lyftas fram. Det första och viktigaste är att en aktiv mänska som lever enligt sina förutsättningar mår bättre, orkar bättre och kan glädja både sig själv och sina vänner. Att låta sig passiveras av åldrandet leder till att man isolerar sig och vantrivs med tillvaron.
     FN:s åldringsexpert doktor Alexandre Sidorenko, som nyligen föreläste i Helsingfors, hävdar att mänskor som förhåller sig positivt till sitt åldrande lever sju år längre än de som ser åldrandet som en negativ företeelse.
     Det andra skälet är följande: Skall vi kunna vända samhällets negativa syn på pensionärer skall vi själva hjälpa till. Vi skall vara den positiva samhällskraft som vi var och en har rätt att tycka att vi är. Vi skall efter råd och lägenhet vara konsumenter och bidra till att genom arbetsplatser och tjänster bidra till en positiv samhällsekonomi. Vi kan på så sätt visa att vi ingalunda är en börda utan en tillgång.

Det finns statistik över vad pensionärerna kostar samhället. Inga diagram och kurvor ritas upp för vad vi under vårt aktiva levnadslopp tillfört samhället. Och allra minst vad vi pensionärer tillför samhället som skattebetalande, konsumerande medborgare. Det är vårt ”marknadsvärde” som trots allt bara till en liten del kan mätas i pengar.
     Vårt sammanlagda värde är det värde man ger äldre mänskor i ett civiliserat samhälle. Vårt enskilda värde är varje individs mänskovärde som ingen annan mänska eller någon institution har rätt att trampa på, förakta eller beröva oss. Vi skall inte behöva skämmas för att vi finns till.

SAMUEL LINDGRÉN
förbundsordförande

(Artikeln ingår som ledare i nummer 7/2006 av GOD TID.)