Förr var döden närvarande i livet på ett helt annat sätt än idag. Då bodde generationerna nära varandra. Då var medellivslängden mycket kortare och barndödligheten vanlig.
Idag har döden, eller åtminstone döendet, isolerats från vår vardag till ett ansvar för vården. Också om allt flera vill dö hemma, kan alla ändå inte göra det, oftast av helt praktiska orsaker. Få har familjemedlemmar med möjlighet – eller kunskaper – att ställa upp i den situationen.
Tack vare vår goda hälsovård lever vi i medeltal allt längre. Bara under de senaste tjugo åren har medellivslängden ökat med ca fyra år. Förr var det en världsnyhet, som medierna rapporterade om, när någon fyllde hundra år, nu är det närmast en lokal nyhet, och om något årtionde väcker hundraåringar knappast någon uppmärksamhet. Hos oss förekommer barndödlighet nästan inte alls. Bland yngre mänskor är olyckor eller missbruk de vanligaste dödsorsakerna, sjukdom är det allt mera sällan.
Idag är det nästan bara gamla mänskor, som dör. Ett sådant samhälle har vi ju eftersträvat, och med den ökande livslängden är det allt äldre mänskor som dör.
Den allt bättre vården ger tidigare ”hopplösa fall” möjlighet att överleva. Levnadsvillkoren kan ändå vara mycket olika. Just nu för man i många länder en debatt om rätten att dö. Rätten att leva har vi ju lyckats höja till en ledande princip i vart samhälle, vilket den inte alltid varit
Den svåra frågan gäller om en person, som hålls vid liv i t.ex. respirator, men själv förlorat all sin livslust, skall få be om att de livsuppehållande processerna stoppas. I några länder har man godkänt en sådan begäran. Den här svåra debatten bör också föras hos oss.
Frågan måste besvaras på basen av etiska och humana principer. Under inga omständigheter får ekonomiska aspekter avgöra. Rätten till ett värdigt liv är en princip vi inte kan eller får ifrågasätta. Rätten till en värdig död är minst lika viktig. Gränserna för båda skall dras i ett brett samförstånd. I debatten måste vi alla våga delta.
OLE NORRBACK
förbundsordförande
.png)
