Dagarna blir längre. Sommar, sol, rent vatten och frisk natur väntar vi väl alla på så här års. Av våren och den korta sommaren vill vi kunna njuta så mycket som möjligt. Länge har vi sagt – och trott – att vädret kan vi ingenting åt. En stor grupp forskare hävdar nu att vi mänskor påverkar klimatet långt mer än vad som hävdats tidigare. Forskarna är ändå inte eniga, och väl är väl det. En av forskningens viktigaste uppgifter är att ständigt ifrågasätta, också vedertagna sanningar. Bara så kan vi bredda vårt kunnande och vidta de riktiga åtgärderna.
Det kan ändå vara bra att minnas att varma och kalla perioder har växlat om i jordens historia också tidigare. Norden var täckt av is för 15 000 år sedan. Bedömningar på basen av förändringarna under ett par hundra år kan i det perspektivet te sig en aning bräcklig. Utan att veta vem som har rätt känner jag en viss sympati för dem som ifrågasätter den allmänna åsikten om mänskans roll i den globala uppvärmningen. Utan ifrågasättare hade vi ingen debatt, och den är viktig. Den hjälper oss inse hur viktiga mångfalden och balansen i naturen är, och hur viktigt det är att vi vårdar vår natur. Den ökar säkert också insikten om att icke-förnybara naturresurser skall vi handskas mycket sparsamt med. Eftervärlden kan möjligen döma vår generation mera för att vi har bränt upp så stora mängder olja och gas, än för att insatserna mot den globala uppvärmningen inte var tillräckliga.
I dag inser alla att miljövården är viktig. Miljövård fanns ändå långt innan ordet var uppfunnet. Jägare har under kalla vintrar tagit av egna små matförråd och matat viltet, väl medvetna om att utan vilt finns ingenting att jaga. De, som försörjer sina familjer på fiske och jordbruk, har genom generationer iakttagit förändringar i naturen, ibland förstått orsakerna, men ofta hjälpt till att återställa balansen. Det är ibland irriterande att åsikterna hos sådana, som i generationer levt i och av naturen, inte alltid värdesätts eller ens noteras. Idag lever en stor del av dem som är satta att sköta naturvården, ganska långt från naturen. Därför har vi också sett alldeles onödiga motsättningar mellan miljöförvaltning och mänskor som bor nära naturen, t.ex. skärgårdsbor.
Vem som helst har naturligtvis all rätt att ifrågasätta djurhållningen eller låta bli att äta kött med argument, som känns relevanta. En orsak kan ändå vara att unga, som växer upp i tätorterna idag, får en orealistisk uppfattning om djurens instinkter och deras liv på naturens villkor. En vild björn är inte sagans kramnalle, och tamkatten, som ligger och spinner på soffan, kan äta små söta fågelungar när den väl får en chans. Vargen kan riva små hundar och lamm när den kommer åt. Djurens liv i naturen är ofta grymt. Husdjurens skötsel är reglerad och övervakas, och de allra flesta husdjur sköts väl, men möjligheter till ett liv enligt nedärvda instinkter finns naturligtvis inte. Tvärsäkra åsikter om skillnader mellan vilda djurs och tamdjurs individuella lycka, kan det ändå vara svåra att belägga.
Naturvården är ju i princip konserverande, men samtidigt genomgår också naturen ständiga förändringar. En del förändringar står naturen själv för, andra skapas av mänskan. Ibland kan det vara svårt att veta orsakerna. Skyddet av utrotningshotade arter skall naturligtvis ha högsta prioritet. Ibland kan man ändå tycka att skyddet blir ett självändamål. En för stor sälstam rubbar balansen mellan fiskarterna, och det starka skyddet av invandraren skarven är åtminstone lokalt ibland svårt att förstå.
Solen väcker igen naturen till liv. Samtidigt intensifieras våra direkta kontakter med naturen. Den ger oss möjligheter till stillhet och eftertanke, om vi vill. De antika filosoferna tänkte ofta stora tankar i naturen. Alla mår vi säkert väl av att bryta det dagliga mediala och datoriserade flödet av information och underhållning och likt gamla tiders filosofer tänka stora tankar i naturens stillhet. Bäst kan det säkert ske under den ljusa årstiden.
OLE NORRBACK
förbundsordförande
.png)
