Vi blir allt flera, vi äldre. Vi är också en allt större del av hela befolkningen. I ekonomiska termer är vi inte speciellt produktiva. Vi lever längre i medeltal och vi blir allt dyrare i vården.
Samtidigt hostar vårt lands och hela Europas ekonomi. Idag är tillväxten för liten för att vi på sikt skall kunna upprätthålla alla de ordningar för vår välfärd, som vi byggt upp. Skatterna måste höjas de närmaste åren, men utan en större tillväxt är sannolikt också nedskärningar att vänta. Den som är lagd för att klaga och marra kommer att finna flera nya orsaker under de kommande åren.
Hur än systemändringarna görs, kommer pensioneringen att senareläggas. Det är inte speciellt orättvist, eftersom den genomsnittliga livslängden också ökar. De nuvarande pensionärerna är inte rika, men i genomsnitt har de mera samlat kapital än någon generation före oss. Allt flera kommer därmed också att ärva allt mera, också om mycket få kommer att ärva mycket. De riktigt rika – hur gränsen än dras – är nämligen få i vårt land.
När tiden i arbetslivet förlängs, blir åtgärder som stärker motivationen och ökar trivseln allt viktigare. Varför oroar sig så många unga för framtiden i arbetslivet? Varför tycks utbrändheten öka, och inte bara som en följd av att problemet uppmärksammas mera? Varför går så många och väntar på pensioneringen? All produktion är ett resultat av mänsklig aktivitet. Den som är välmotiverad och trivs på jobbet, är oftast en större tillgång för både kunden och framför allt för den som producerar. Trivs man, så stannar man också gärna längre kvar på jobbet.
På förståndigt ledda arbetsplatser ägnas trivselfrågorna berättigad uppmärksamhet. Metoderna är många, men en resurs glöms ofta i sådana sammanhang. Varför inte fråga dem, som redan lämnat arbetslivet, varför de trivdes så bra just då, när de trivdes som bäst på jobbet. Vid pensioneringen är livserfarenheten och ofta levnadsvisdomen som störst. Då bryts banden mer eller mindre helt till arbetslivet, som upptagit en så stor del av det aktiva livet. Ingen frågar mera efter de samlade kunskaperna och erfarenheterna. Vi har inte skapat tillräckligt goda system för att överföra kunskaper och erfarenheter mellan dem som slutat och dem som fortsätter.
Många låter konsulter komma med förslag om trivsel och motivation och i ökande omfattning också förslag till mentorprogram. Alltför många konsultförslag jag tagit del av har varit hurtiga, flummiga, välmenande – och dyra. Varför inte fråga dem som har erfarenhet av jobbet, men inte längre är med, vad de skulle göra för att förbättra stämningen? Då skulle man sannolikt få en rad praktiska råd närmast gratis. Trivsel skapar man mera med vanligt folkvett än med teoretiska och psykologiserande flumrapporter.
Som ordförande i Pensionärernas intresseorganisation rf (PIO) hade vi nyligen inbjudit arbetsmarknadens parter till ett möte om pensionärerna som en resurs i samhället. Vi var eniga om att mycket mera kan och bör göras, medan idéerna till hur det konkret kunde ske, inte var speciellt många. Därför kommer vi att fortsätta det här arbetet.
Staten är inte heller någon förebild när det gäller att använda oss äldre som resurspersoner. Vi äldre är med i delegationer utan beslutanderätt, men vi har inte varit representerade bl.a. i de senaste stora utredningarna om pensionssystemen. Det är konstigt att den grupp som rimligen borde veta mest om pensioner inte bereds plats när systemändringar planeras. PIO:s årsmöte nyligen beslöt erbjuda vår sakkunskap till regeringens förfogande. Det erbjudandet kommer att upprepas tills vår medverkan börjar ses som välkommen och naturlig.
Allt oftare ses vi äldre och vårt ökande antal som ett problem och som en ibland hotfullt växande kostnadspost. Så vill vi inte bli betraktade. Det är därför viktigt att vi ständigt påminner om att vi är mänskor som andra och att vi, trots att vi lämnat det aktiva yrkeslivet, fortfarande vill vara med och förbättra vårt samhälle. Utgående från våra förutsättningar vill vi dela med oss av allt det som ett långt liv lärt oss.
OLE NORRBACK
förbundsordförande
.png)
