En lag om äldreomsorg har planerats i tiotals år. Hittills har försöken strandat på de höga kostnaderna. Mot den bakgrunden är tidpunkten nu inte maximal. Ekonomin krisar och antalet äldre växer. Regeringen kommer naturligtvis att hålla sitt löfte, och nästa år får vi en lag om äldreomsorg. Redan av ekonomiska orsaker kommer den knappast att vara så heltäckande som den borde vara, men den kan förbättras efter hand. Sådant har hänt förr.
Lagen borde explicit stadga om rätt till vård på svenska. Här är språklagen inte tillräcklig. Kommunerna köper allt mera vårdtjänster, och vi har redan sett att kraven på vård på svenska glömts bort i avtalen. Utan en lagstadgad skyldighet att ge vård på svenska kommer vi att få se stora brister, också i den vård kommunerna själva producerar.
Åldringars vårdbehov varierar mycket, och de förändras dessutom över tid. Här har vi en annan orsak till att lagen inte godkänts tidigare; den är svår att skriva. Å ena sidan behövs tydliga ramar, och å andra sidan behövs en betydande flexibilitet så att personliga behov kan beaktas. Den politiska diskussionen om antalet vårdare per patient tydliggör svårigheterna. Med tanke på resurstilldelningen är säkert en riksnorm till fördel. Men skall samma normer gälla varje ställe där åldringsvård ges, får vi ett alltför osmidigt system. Nu behövs goda lagskrivare, för målen är vi alla långt eniga om när eftertänksamhet får råda.
Individuella vårdplaner låter i förstone som en god tanke. Problemet är att åldrandet och krämporna kommer när de kommer och inte planenligt. På kort tid kan behoven dessutom förändras mycket. Just därför är ett flexibelt vårdsystem så avgörande viktigt.
I den nya lagen måste närståendevårdarnas ställning preciseras. Deras insats är långt mera värdefull, både socialt och ekonomiskt, än den uppmärksamhet de hittills fått av samhället. Den ekonomiska ersättningen måste stå i klart bättre relation till arbetsinsatsens värde. Dessutom bör regelbunden avlastning kunna garanteras. De flesta fyller dessutom sin vårdaruppgift av kärlek till den som vårdas, vilket säkert har stor betydelse för kvaliteten. En för fokuserad debatt om personalens storlek på vårdhemmen kan leda till att andra vårdformer inte får rum att utvecklas. Det skulle vara mycket olyckligt.
Ibland har vi en övertro på lagars betydelse. Lagarna anger de allmänna ramarna, men verksamhetens innehåll beror på mänskorna som står för verksamheten. De läser inte lagen varje morgon, utan ser till behoven. Vi skall bli upprörda när fall av vanvård förekommer, men vi skall också minnas att kvaliteten i vården av gamla som regel är god i vårt land.
Det finns goda normer för kvaliteten inom åldringsvården, men alltid finns det rum för nytänkande. Den nya lagen ger oss ingen anledning att slå oss till ro i tron att nu är allt i sin ordning. Äldreråden i kommunerna, de blir nu synbarligen lagstadgade, kunde ha en viktig uppgift i att då och då be om information om kvaliteten i kommunens åldringsvård. Både äldreråden och vi i pensionärsorganisationerna kunde varje år belöna någon, som stått för nytänkande under året. En ständig fortbildning av personalen är också mycket viktig.
Vården skall finnas till när vi behöver den. Själva kan vi också göra en hel del för att klara oss längre utan vård. Fysisk och social aktivitet samt en hälsosam kost, som bevisligen är bra för både hälsa och livskvalitet, kan lagar bara marginellt få till stånd. Vårt eget välbefinnande har de flesta av oss ändå huvudansvaret för.
OLE NORRBACK
förbundsordförande
.png)
