Vid pensioneringen klipps banden till arbetslivet av, slutgiltigt och totalt, för de allra flesta. Tid för anpassning till ett nytt liv, både bland kollegerna och för den nypensionerade ges inte. Blir den som är 55 + arbetslös, är det alltför ofta omöjligt att få ett nytt jobb. Vid nyanställningar är lägre ålder mera värderad än kunskap och erfarenhet. En yngre anses automatiskt vara bättre. Konstigt! Kunskaperna och erfarenheterna ökar faktiskt med åren, de minskar inte. Arbetsgivare ser alltför ofta högre ålder som en belastning, och inte som den resurs ålder och erfarenhet faktiskt oftast är.
Trots bekymren med ekonomin sägs det att vi får – eller redan har – brist på arbetskraft. Klart är att vårdsektorn inom en överskådlig framtid behöver mera anställda än vad vi utbildar. Invandrare kommer att fylla en stor del av den luckan. Andra branschers behov av arbetsfolk beror mera på utvecklingen i ekonomin. Samtidigt är en stor mängd pensionärer, nästan hälften, beredda att i någon form fortsätta i arbetslivet.
När antalet gamla ökar, växer också kostnaderna för pension och vård. För att kunna upprätthålla välfärden behöver vi mera folk i produktionen. Den polariserade diskussionen om höjd pensionsålder kunde väl enklast lösas så att pensionsåldern höjs i takt med att den beräknade medellivslängden ökar. Men dessutom borde det bli lättare för den, som nått pensionsåldern, att bli kvar i arbetslivet, om man så vill. Vi behöver smidigare och flexiblare former för övergången från arbetslivet till pensioneringen. Både anställda och arbetsgivare skulle ha fördel av ett sådant system.
Äldre arbetstagare har fördelar som alltför sällan noteras. Av flera orsaker är de mera lojala, bl.a. därför att de är rotade och inte flyttar så lätt. Bostaden, vännerna och aktiviteter på fritiden binder äldre mera än yngre, både till jobbet och till orten. Lojaliteten är också starkare då företaget efter en lång anställning upplevs som en del av det egna livsverket. Är stämningen god bland de anställda stärks lojaliteten ytterligare. Sjukfrånvaron bland äldre arbetstagare visar en sjunkande trend i många länder. Äldre har kunskaper och erfarenheter, som med rätta metoder kan överföras till yngre. En arbetsplats med en mångsidig miljö när det gäller de anställdas ålder, erfarenheter och utbildning kan under ett gott ledarskap bli mycket kreativ. Kreativ fantasi försvagas inte automattiskt med stigande ålder. Många stora uppfinningar har gjorts av folk i pensionsåldern.
Alltför många företag har glömt att pensionärerna står för en växande andel av konsumtionen. Detaljhandeln kan tas som ett gott exempel. Butikerna kan allt oftare nås bara med bil och de blir allt större, liksom förpackningarna. Om man t.ex. behöver ett batteri till väckarklockan måste man köpa minst tre extra. Varför en del varor måste ha tre eller fyra förpackningar kring sig, som ibland dessutom är nästan omöjliga att öppna, är också en gåta. Det är en paradox att matförpackningarnas storlek växer i samma takt som antalet en- och tvåpersoners hushåll ökar. Mindre och färre förpackningar är bra för konsumenterna, för deras ekonomi, men också för miljön. Att sälja mera tycks vara viktigare än att möta kundernas behov. I pensionärsorganisationerna får vi igen öka kontakterna till företagen både inom produktionen och inom detaljhandeln och informera om våra åsikter och behov. Vi gamla är en resurs, inte bara som konsumenter, utan också med våra erfarenheter.
Det är väl trots allt ganska få som ser oss gamla som en belastning, men det kunde vara betydligt fler som ser oss som den resurs vi är. I förbundet funderar vi en hel del på hur vi kunde få den insikten att öka. Goda idéer från medlemmarna mottas med stor tacksamhet.
OLE NORRBACK
förbundsordförande
.png)
