De flesta mänskor vill leva i fred med sin näromgivning och i ett land med fredliga relationer till sina grannländer. Det är inte alla förunnat. Freden är inte en självklarhet, och den kan inte upprätthållas utan ansträngningar, varken mellan grannar eller grannländer. Freden har ett pris, som oftast är värt att betala.
Politisk fanatism och galen maktpolitik i Europa skapade två förödande världskrig under 1900-talet. Två totalitära samhällssystem, fascismen och kommunismen, stod bakom miljontals mänskors död, före, under och efter krigen. Idag står religiös fanatism och inkrökt nationalism, ofta i samverkan, bakom ett växande våld i vår värld. Arbetet för fred och förståelse är ett evighetsprojekt.
Mera samarbete mellan länder och folk stärker freden. Efter andra världskriget skapade sex länder Europeiska kol- och stålgemenskapen, ett överstatligt organ med uppgift att skapa gemensamma regler för kol och stål, två viktiga råvaror också vid vapentillverkning. Dagens EU är fortsättningen på det samarbete, som igångsattes i krigets spår i syfte att garantera freden och höja välståndet. EU är både en organisation och en process, som utvecklas genom kriser. Mycket kan sägas om EU, men i ett avseende har framgången varit total: Freden mellan länderna, som tidigare stått i upprepade krig med varandra, har kunnat upprätthållas. Freden är också grunden för den stora höjningen av välståndet i Europa dagens pensionärer fått uppleva. EU är det stora europeiska fredsprojektet, och Nobels fredspris kom inte en dag för tidigt. Priset borde förhoppningsvis stämma till eftertanke hos dem som ifrågasätter samarbetet i EU. Alternativet, mindre samarbete, är illa för alla, i värsta fall mycket illa. Stödet till de sviktande ekonomierna vid Medelhavet borde också ses som en investering i fred, då är det lättare att både motivera och förstå.
Europa, liksom de flesta länder, är fullt av olikheter; kulturella, religiösa, språkliga, etniska, politiska. Samarbete kan aldrig fungerar väl, utan respekt för olikheterna, men inte heller utan respekt för de grundläggande värderingarna om mänskornas lika värde. Det finns oroande tecken i tiden. Den inkrökta, fanatiska nationalismen syns tydligare i alla länder. På nytt har det blivit viktigt att definiera vem som på riktigt är ryss, finne, svensk eller tysk. Kort sagt, den som är annorlunda hör inte till oss. Den här inställningen är inte allmän, men den är högljudd och tycks öka. När mänskor klassificeras i ”sämre och bättre element” eller enligt språk, religion eller hudfärg är det dags att reagera. Fascismen kunde växa sig stark då de som tyckte annorlunda inte reagerade tydligt och i tid. Följderna förskräcker och borde avskräcka! Vi som levt längre och sett mera av krigens och förstörelsens elände, som följt i fanatismens spår, borde vara tydliga. Vi har alla ett ansvar att säga vad som går an och vad som inte går an.
Enligt julevangeliet sammanfattade herdarna budskapet i följande ord: ”Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden, bland mänskor till vilka han har behag.” Eftersom hela världen enligt de flesta religioner är en gudomlig skapelse, så är rimligen alla mänskor sådana, som gudomen, Gud ser i behag till. Jesus skiljde inte på ”jude eller grek” och han levde delvis bland utstötta. Jesus kallade sig frälsare, inte domare. Julen ger oss ett inkluderande kärleksbudskap om hopp, frid, försoning och frälsning, och det borde vägleda oss hela året.
Frid är mera än fred. Fred råder när man har frid med sig själv och med andra mänskor. Ofrid, som alltid utgår från mänskan, leder till konflikter och i värsta fall till krig. Låt oss tillsammans försöka fylla julens budskap om frid på jorden med innehåll. Respekt, omtanke och förståelse för andra, oberoende om de är ”jude eller grek” är en sammanfattning av julens budskap. Kan vi alla leva så är grunden för fred på jorden bastant.
OLE NORRBACK
förbundsordförande
.png)
