I den ekonomiska krisens skugga går debatten om vår välfärd i moll. Nedskärningar, permitteringar, uppsägningar och nedläggningar är uttryck, som ofta syns. Den ekonomiska krisen är en realitet, men bara svartmålning och pessimism för inte samhället framåt. I varje kris finns det möjligheter att förändra och förbättra, och kriser är ofta början på någonting nytt.
Verkligheten är inte heller bara negativ. Aktiernas värde stod sig under fjolåret, krisen till trots, och många företag nyanställer, vilket sällan noteras. På årsnivå talar vi faktiskt om tillväxt i vår ekonomi, fastän den är liten. Pensionerna har behållit sitt värde i relation till både priser och löner.
Statens och kommunernas växande skulder är det stora problemet. Både minskade kostnader för samhällets service och skatteökningar är säkert att vänta. Besluten kommer också att beröra oss pensionärer. Varken en pensionär eller ett land kan i längden leva på skuld. Därför är regeringen och riksdagen tvungna att vidta åtgärder, ju förr dess bättre. Pensionärernas organisationer kommer hela tiden att följa med både beredning och beslut, samt att reagera om besluten verkar bli oskäliga.
Alla vill hela tiden ha mera av den materiella välfärden. Ingen jag mött har sagt sig ha för hög lön, för stor pension, för mycket i studiestöd, för mycket pengar på banken eller för mycket aktier i portföljen. Vår fokusering på det materiella är så stark att historikerna förmodligen kommer att kalla vår tid för materialismens tidevarv. Det är inte bara presidenten, som ser egoismen och girigheten som växande problem.
Genom att sänka sitt arvode har presidenten visat att man också kan avstå. Den signalen är viktig, men alla kan inte avstå, och det är osäkert om de, som mest kunde avstå, har uppfattat signalen. De verkligt stora inkomsterna finns bland ledarna inom den privata sektorn, inte bland politiker eller inom den offentliga förvaltningen. Moralen, både i samhället i stort och inom företagen, urholkas om företagsledarna fortsätter att öka sina inkomster, medan anställda sägs upp eller permitteras. Idag har marknadsekonomin ingen ideologisk utmanare. Det enda hotet mot marknadsekonomin är marknadsekonomin själv. Om finansvärldens kortsiktiga spekulationer fortsätter att skapa kostnader, som anställda och skattebetalarna i slutändan får stå för, och om företagsledarna styrs mest av egenintressen, ökar populismen, social oro kan uppstå och den inkrökta nationalismen tilltar. I ett sådant samhällsklimat drabbas också företagen. Ledningen inom näringslivet borde kollektivt ta ett tydligare etiskt och moraliskt ansvar och visa gott föredöme. Stora inkomstskillnader är inte det stora problemet. De som vill bli förmögna ser gärna att deras pengar producerar mera pengar, vilket oftast är mera välfärd för alla. Problemet är att de, som har det svårt, har det illa. Ett mått på civilisation är hur väl ett samhälle tar hand om de svagaste. Här har vi ännu en del att göra, också när det gäller pensionärer.
Det finns också andra viktiga värden i livet än de materiella. Trots sekulariseringen är religionen fortfarande viktigare än de flesta av oss medger. Vid kriser, också lokala, fylls kyrkorna. Vänner och socialt umgänge ger närhet, trygghet och innehåll åt vardagslivet. Fysisk och mental aktivitet hjälper oss gamla att vara vitala i allt högre ålder. Det nya året är så mycket annat än diskussioner i moll om ekonomin. Vi kan läsa nya och flera böcker, ta itu med svårare korsord eller sudoku, skriva ned våra viktigaste minnen och ge till barn och barnbarn, börja gå på folkdans, bli bättre med datorn, naturvandra, bli ”farfar i skolan”, listan över nya mjöligheter kan göras oändligt lång. Det här och mycket annat kan vi göra, oberoende av om ekonomin krisar eller inte. Också det här året är fullt av nya möjligheter, bara vi vill se dem och ta vara på dem.
OLE NORRBACK
förbundsordförande
.png)
