Social- och hälsovårdsministeriet står för nästan en fjärdedel av statens årliga budget. I kommunernas budjet är sektorns kostnadsandel ännu större. Av våra skattepengar går alltså en mycket stor del till social- och hälsovården. Med rätta kräver vi god kvalitet i vården.
Också vården och vår syn på den genomgår ständiga förändringar. I den medicinska vården utvecklas metoderna hela tiden, vårdtiderna blir kortare och möjligheterna att tillfriskna från många sjukdomar blir allt bättre. I barndagvården får pedagogiken en allt större roll, speciellt sedan administrationen av dagvården mera allmänt började flyttas över från socialväsendet till skolförvaltningen. Framgångsrika enheter inom åldringsvården har dragit ned på medicineringen och satsar allt mera på att aktivera de gamla. Drivkrafterna bakom förändringarna är flera. Den viktigaste är naturligtvis omtanken om dem som är i vården.
Ibland blir administrationen ett hinder för förändring och förnyelse. Regeringens planer på att förändra kommunstrukturen och förvaltningen av social- och hälsovården utgår från att en ändrad förvaltning kan bidra till en fortsatt höjd kvalitet i vården med de resurser, som finns till förfogande. Hittills har inte planerna avancerat helt som regeringen tänkte sig. En orsak är att diskussionen så starkt kom att fokusera på kommun- och förvaltningsgränser. Formen blev viktigare än innehållet.
För så stora förändringar, som regeringen planerat, behövs en argumentering, som både politiker och väljare förstår. Hittills har argumenten inte övertygat tillräckligt många lokala beslutsfattare, för att förståelsen skulle öka och förändringarna ta fart. Kan man tillräckligt tydligt visa på nyttan med förändringarna, så får man också förståelse. En annan orsak är den inneboende rädsla för förändringar, som finns i våra kommuner.
Så var det inte på 1970-talet när bl.a. hälsocentraler och åldringshem byggdes upp, grundskolan kom, gymnasierna och yrkesutbildningen utvecklades och nya högskolor skapades. Då stod kommunerna själva för förnyelsen. Nu är näringslivet förnyaren, mest på gott, men inte enbart. När pengar är så dominerande i allt vi gör, hotar mänskliga hänsyn att få för liten uppmärksamhet. Lokalpolitikerna borde återta initiativet, inte genom att säga nej till det mesta, utan genom att med hela handen peka ut färdriktningen.
Den öppna vården kommer att öka, också när det gäller gamla mänskor. Det kan lyckas väl, om vi får mjukare övergångar mellan vården hemma och i Institutioner. Sådana finns, men är ofta – dock inte alltid – alltför dyra för alltför många. Mera öppenvård kommer också att leda till att närståendevården ökar. Det kommer att krävas en effektiv intressebevakning från oss pensionärer, för att de mänskliga hänsynen beaktas i den här processen. Om hemvården och närståendevården ökar bara av ekonomiska skäl, för att skära i kostnaderna, kommer många att drabbas. En sådan utveckling får bara inte ske. Vi har all rätt att åldras med värdighet.
I den yviga debatten om kommun- och andra förvaltningsgränser har en principiellt viktig fråga glömts. Inom hälsovården har vi nämligen utvecklat ett system, som skiljer mänskorna åt. Är du rik och/eller har jobb kan du gå till den privata hälsovården, där köerna är korta och vården oftast god. Är du pensionerad, har barn i familjen, är utan jobb eller har små inkomster är du hänvisad till den offentliga sektorns vård. Där kan köerna vara längre och kompetent personal finns inte alltid. Framför allt i glesbygden är det svårt att få utbildad, kvalificerad personal till den kommunala hälsovården. Vi har ett system där boningsorten, inkomsterna eller familjesituationen kan avgöra kvaliteten i vården. Så skall det inte få vara i ett nordiskt välfärdsland, som vårt.
Den privata vården är naturligtvis viktig. Nu favoriseras den då den t.ex. kan välja ”lönsamma” patienter eller då den inte behöver stå för dejourering dygnet runt. En konkurrens på lika villkor skulle gagna alla, och mest patienterna.
I den goda vården har alla rätt till likvärdig behandlingen. Så är det dessvärre inte alltid. Se där en försummad utmaning.
OLE NORRBACK
förbundsordförande
.png)
