”Bo hemma” eller ”vårdas hemma” är allmänt omfattade målsättningar inom vården. Avsikten är att minska på vården i institutionerna, mest av omtanke om dem som behöver vård, men också av ekonomiska orsaker. Till en viss gräns går omtanken och sparsamheten hand i hand, men om sparsamheten blir huvudmålet, kommer kvaliteten i vården att lida. Ansvaret för vården är hos primärkommunerna med olika förutsättningar och olika stark vilja att måna om kvaliteten. Det finns ju så många verksamheter, som konkurrerar om kommunens skattepengar!
Äldreråden är nu lagstadgade och inrättas därmed i varje kommun. Deras viktigaste uppgift är att fungera som ett aktivt och känsligt samvete när det gäller behoven och kvaliteten i vården. För att klara den uppgiften bör äldreråden ständigt följa med, begära information och omedelbart reagera, både på goda resultat och på missförhållanden. Väckande kyrkstötar behövs i vårt samhälle, ibland oftare än vi vill tro, och äldreråden kan vara en god kyrkstöt om beslutsfattare slumrar – eller förtjänar beröm.
Alla bor vi ju hemma. ”Bo hemma” kan därför låta som en tom fras, men har skapats som en motsats till att bo på en institution. En god målsättning är att avdramatisera och minska skillnaderna mellan att bo kvar i sin tidigare bostad eller att flytta till ett mera institutionaliserat boende. Utvecklingen i den riktningen är tydlig och rätt snabb, vilket syns då ordet ”hem” ofta ingår i institutionens namn. Viktigast är dock att boendet i mera institutionaliserade former görs så hemlikt som möjligt. Eget rum, egen inredning och egna saker är sådant, som ger hemkänsla.
I ett hus där många äldre bor finns det mindre utrymme för ensamhet. När krafterna avtar och om livskamraten också är borta, blir ensamheten en närvarande och ofta plågsam gäst när man bor kvar i den egna bostaden. Här har vi som medmänskor och som aktiva i pensionärsföreningarna en mycket viktig uppgift. Ser vi oss omkring hittar vi säkert en ensam gammal mänska i vår närmiljö. Ett besök, en inbjudan till pensionärsföreningens möte eller bara några vänliga ord i telefon eller på Facebook kan glädja mer än pengar och kommunala beslut kan. Vi skall inte försöka socialisera bort vårt medmänskliga ansvar, för det går inte. Ansvaret för medmänskligheten kan aldrig ges helt och hållet till kommunen!
Att äga sin bostad ses som en del av vår grundtrygghet. Samhället stöder ekonomiskt tanken genom att bl.a. i beskattningen premiera den egna bostaden. I ett samhälle med stor rörlighet skapar den här inställningen också problem. Växande tätorter har en ständig bostadsbrist, medan också goda bostäder står tomma i glesbygden. För en struntsumma kan man köpa en lika god bostad i en liten by, som man får betala en förmögenhet för i en växande tärort.
Ensamboende äldre kvinnor drabbas både i glesbygden och i tätorterna. När mannen oftast dör tidigare, blir hustrun kvar med en alltför stor bostad i glesbygden. Den är dyr att värma och underhålla, men billig att sälja och dyrt att köpa en mindre i närmaste tätort. De bortflyttade barnen vill kanske ha en nostalgivecka i sitt barndomshem, och en omtänksam mor vill inte förmena dem det, också om hon inte skulle ha råd att bo kvar. I tätorten bor kanske den ensamstående systern, också hon i en för stor egen lägenhet, som blir för dyr att hålla, men minnen och barnen håller henne kvar. Att äga sin bostad kan också ge stora bekymmer.
För den som hela sitt liv bott i samma hus känns det säkert dramatiskt att flytta, men den som redan flyttat flera gånger i sitt liv är en ny flyttning, också till en mindre bostad, inte alls lika svår. Det är säkert klokt att vi gamla mentalt bereder oss på att vi ännu kanske bor på flera ställen, innan vi flyttar in i evigheten. Det lyckas säkert lättare om vi är beredda att göra oss hemmastadda på ett nytt ställe. Har vi inställningen att vi bor hemma, var vi än bor, är omställningar lättare att leva med.
OLE NORRBACK
förbundsordförande
.png)
