Jo, rubriken är inspirerad av psalmen, som sjungs vid alla skolavslutningar. Vår barndoms somrar började när den psalmen tonat ut. Vårterminens skolbetyg var ibland vad det var, men både goda och dåliga siffror glömdes snabbt i sommarlovets yra. I minnet var vår barndoms somrar långa, varma, naturens mångfald stor och orörd och alla vatten rena.
Sådan var inte verkligheten. Redan i min barndom blev simning förbjuden i den å, där jag lärt mej simma. Ån var mera förorenad då än nu. Användningen av kemikalier i växtodlingen påverkade naturens mångfald menligt redan på 60-talet, med kloka begränsningar som följd. Den biologiska odlingen, som ökar, kunde vara betydligt större om konsumenterna var villiga att betala merkostnaden för matvarorna. Industriernas och tätorternas utsläpp nådde då vattendragen orenade. Vi sjunger faktiskt om den kommande blomstertiden i en åtminstone delvis renare miljö än vi gjorde i vår ungdom. Så är det i vårt land och i Norden, men så är det inte överallt.
Luften och vattnet är en gemensam egendom för allt levande på vår jord. Luft- och vattenströmmar begränsas inte av politiska, religiösa eller ekonomiska gränser. Oren luft och nedsmutsat vatten behöver varken pass eller visum. Vi har ansvar för att också kommande generationer kan simma i rena, algfria vatten. Bara med mera internationellt samarbete kan vi ta itu med miljöproblemen på allvar.
Algblomningen i Östersjön och i våra insjöar är mest en följd av våra gamla synder, men det gäller inte alla länder. Flera Östersjöländer har mycket kvar att göra när det gäller rening av utsläppen. Den ekonomiska krisen har tyvärr dämpat takten i utbyggnaden av bl.a. reningsverk. Vi behöver också mycket mera gemensam kapacitet för att hantera t.ex. en tankerolycka i Östersjön, men framför allt för att förhindra att sådana inträffar.
Också arbetet för naturens mångfald har gett resultat. Tidigare hotade arter som havsörnarna, för att ta bara ett exempel, förökar sig nu årligen, och lokalt är stammen redan rätt stor.
På ett allmänt plan är vi alla för ren miljö, för naturens mångfald och för en sund omtanke om både keldjur och husdjur. När principerna skall börja tillämpas går åsikterna isär. Det är svårt att förstå att en nyinvandrad art som skarven, som förstör känslig miljö i skärgården och äter stora mängder också fredad fisk, skall få fortsätta att föröka sig. Åsikterna om skarven, liksom om rovdjursstammarnas storlek, tycks variera beroende på boningsort. Skärgårdsbor och yrkesfiskare vill begränsa skarvens tillväxt, liksom husdjursägare på landsbygden vill ha färre rovdjur, medan de flesta som är emot begränsningarna bor i tärorter. Den ena gruppen är för sin utkomst beroende av balansen i naturen, den andra gruppen är det inte, men är mycket större, högljudd, välartikulerad och har brett stöd i medierna. Det är en av tidens paradoxer att de som lever i och av naturen och som har breda och nedärvda kunskaper, inte hörs, och dessutom fördöms de, oftast orättvist.
De som vuxit upp med sagorna om vegetarianen Arne Aligator och haft nallar som kramdjur har åtminstone inte fått en riktig bild av de här djurens verkliga natur, och inte av många andra djurs heller. Är naturupplevelserna dessutom få, blir bilden av det verkliga och hårda livet på naturens villkor alltför ofta ytlig. Välvilja, blandad med okunnighet, räcker inte till för att skydda naturen. Också den snällaste tamkatt äter ju småfåglarnas ungar, om den alls har naturliga instinkter kvar. Inte heller naturskyddet kan överlåtas bara åt experter, verkliga eller självutnämnda. Vi har alla ett ansvar för naturen och miljön, för en blomstertid med mångfald och balans.
OLE NORRBACK
förbundsordförande