Ett mycket enkelt svar är ja, vi behöver invandrare inom många branscher och i synnerhet när tiderna blir bättre. Det är därför beklagligt att debatten om invandrarna är så onyanserad och så full av feluppfattningar och fördomar. Invandrarna är en mycket oenhetlig grupp, men de allra flesta är hederliga mänskor som vi. De flesta kommer hit för att få jobb och/eller ett bättre liv.
De allra flesta som kommer till Finland är arbetsinvandrare och har redan ett jobb när de kommer. De jobbar inom vården, metallföretag, byggbranschen, växthus, informationsteknologi och i många andra yrken. De flesta finns här därför att finländsk arbetskraft inte finns att tillgå just på de orterna eller i de branscherna, trots vår arbetslöshet. Många har kommit för att stanna, de lär sig våra språk aktivare och till synes lättare än många av våra landsmän, delvis därför att många kommer från länder med många språk. De berikar vår vardag med sin kultur och sina matvanor, ibland också med fördomsfrihet och nya nyttiga tänkesätt.
EU-medborgare kan fritt söka jobb i vilket EU-land som helst. När den friheten infördes fanns det stora rädslor i de rikare EU-länderna för en totalt ohämmad invandring från EU-länder med lägre lönenivå. Den polska rörmockaren blev symbolen för rädslorna. När systemet trädde i kraft efter en övergångsperiod visade det sig att rädslorna varit helt obefogade. Ingen ohämmad folkrörelse uppstod. Nu talar något parti i vårt land för en stark kontroll av arbetsinvandringen från länder utanför EU. En sådan kontroll är ett tveeggat svärd. Får inte våra finländska företag arbetare när de behövs, så blir det ännu lättare att flytta verksamheten till andra länder. För vårt lands ekonomi – och bl.a. med tanke på förmågan att betala pensioner – är det mycket viktigare att företagen finns i vårt land och producerar med utländsk arbetskraft och betalar skatt här, än att de producerar och betalar skatt i andra länder.
En liten grupp, 750 per år är kvotflyktingar, som kommer från flyktingläger på olika håll i världen och som ofta hotats till sina liv i hemlandet. De kommer från mycket traumatiska förhållanden med bl.a. tortyr och en del behöver vård och rehabilitering innan de kan leva ett mera normalt liv. Det är upprörande att okunniga medborgare och populistiska politiker gör kvotflyktingarna till stora skurkar som kommit hit bara för att leva på vår bekostnad. Så är det inte. De flesta kommer från kulturer där man är van vid långa arbetsdagar, vilket syns när de väl trätt in i arbetslivet. Många av deras barn är studerande med topprestationer.
Asylsökandena har kommit till vårt land på eget initiativ. Sedan några år har vi kunnat snabbavvisa asylsökanden om motiven är ohållbara. Däremot har vi ingen snabbehandling för sådana där man genast kan se att motiven är välgrundade, vilket avslöjar en i grunden negativ attityd. Problemet är att behandlingen av asylansökningarna tar så lång tid och att de sökande inte kan få arbete under behandlingen. Att tvingas bo på en förläggning osysselsatt under lång tid ger de asylsökande en fel bild av vårt land och finländarna en fel bild av asylsökarna. Bilden av hela vår invandrarpolitik skulle bli betydligt mera positiv om behandlingstiden kunde bli mycket kortare och asylsökanden kunde få arbeta redan från ankomsten.
Reglerna för återförening av familjemedlemmar är aktuella i den politiska debatten. Motståndarna mot humanare regler är igen rädda för en okontrollerad invandring och att oändliga rader av släktingar börjar välla in i vårt land. Återföreningen skulle ändå vara kontrollerad, också om någon gammal mormor, som nu tvingas tillbaka till ensamhet i sitt gamla hemland, kunde stanna med sina barn i vårt land.
Debatten om invandringen är osorterad, fördomarna är starka, okunnigheten är stor och ogrundat kan framföras vilka fantasifulla åsikter som helst. Populistiska partier och politiker hakar på och förstärker fördomarna. Vi behöver politiker och partier som kunnigt och initierat vågar försvara se invandrarna som den resurs de är och också deras rätt till ett fullgott liv i vårt land. Inom många branscher behöver vi nämligen dem minst lika mycket som de behöver oss. Inom vården behöver vi faktiskt dem mera än de behöver oss.
OLE NORRBACK
förbundsordförande
.png)
