Alla vill vi leva längre än vi gör. Vi vill leva kvar i andras minne också efter att vår jordevandring tagit slut. Helst vill vi att bilden av oss skall vara positiv, vilket den oftast blir. Lyckligtvis brukar ju dystra minnen förträngas med tiden och de ljusare bli kvar.
Gravstenen är tänkt som ett bestående minne. Tanken är väl att det, som är hugget i sten, varar. Den tanken är fåfäng. Också gravstenars livslängd är begränsad. Någon kan till och med få en staty rest över sitt minne. Inte ens statyer förlänger det allmänna minnet utöver några få generationer, också om statyn står kvar och personen satt stora spår i samhället. Vi får alltså förlika oss vi tanken att vi glöms som individer, oftare förr än senare. På sin höjd kan släktforskare långt efter vår tid hitta någon pikant detalj om oss, som tillfälligt väcker uppmärksamhet, men det är få förunnat att sätta bestående spår i mänsklighetens historia.
Alla har vi ändå mycket att ge till dem som kommer efter oss. Bland kommande generationer kan våra unika personliga upplevelser och erfarenheter vara av större intresse än vi tror. Mångas personliga minnen kan också hjälpa framtida forskare att få en mera fullständig bild, också när de vill dokumentera mera allmänna händelser från vår tid.
Många av förbundets medlemmar gör ett mycket förtjänstfullt arbete när hembyns eller den egna stadsdelens historia tecknas ned. Föreningars historiker görs i varierande omfattning och är viktiga tidsdokument.
Våra personliga minnen och erfarenheter tecknas däremot alltför sällan ned. Få skriver dagböcker, och bara de, som tycker sig ha något mera allmänt att berätta, skriver sina memoarer.
SPF i Österbotten fyller 40 i år och har utlyst en skrivartävling bland medlemmarna. Det är en alldeles utmärkt idé, om än inte unik. Tre rubriker har angetts: ”Ur minnenas värld”, där temat är valfritt, ”datorn och jag”, samt ”Vad pensionärsföreningen betyder för mej”. Bland bidragen kan kanske berättelser om pensionärernas kamp med, och ibland mot datorn, väcka stort intresse redan idag.
Överföring av erfarenheter och kunskaper mellan generationerna är ett att tyngdpunktsområdena i vårt förbunds verksamhet. Alltför mycken klokskap går förlorad för att vi inte har tillräckligt goda system för förmedlingen till kommande generationer. Olika mentorskap finns, men de är få. ”Farfar i skolan” är en form, men fortfarande begränsad. Barn och barnbarn kanske bor långt borta med få direkta kontakter som följd.
Med nedtecknade minnen kan vi nå följande generationer. De behöver inte ens publiceras, utan de kan göras för barn och barnbarn. En god vän till mej och långvarig kommunalpolitiker har tecknat ned sina politiska minnen och tagit en kopia för varje barn och barnbarn. Han minnen intresserar säkert efterkommande, men kan också vara mycket värdefulla t.ex. när hans hemstads historia kompletteras i framtiden.
Till pappers nedtecknade minnen kan bli ett betydligt långvarigare minnesmärke över oss, till och med, än minnen huggna i sten. Viktigast är väl ändå att våra erfarenheter, kunskaper och bedömningar kommer följande generationer till nytta. I ett annat sammanhang kan också små detaljer från vårt liv få en större betydelse än vi anar. Att minnas med penna eller dator i hand kan vara till stor nytta för nya generationer. Det kan man göra också på sommaren, sagt som sommarhälsning till läsarna.
OLE NORRBACK
förbundsordförande
.png)
