Så vill säkert många ha det, men ännu viktigare är följdfrågan: Vad kännetecknar en bra kommun? Den bästa möjliga servicen, vården, omsorgen och utbildningen med de resurser man har, kunde vara ett rätt uttömmande svar på den frågan.
Kommunen med sin lokalkännedom skall stå för den individuella servicen, medan staten skapar de allmänna ramarna och bör garantera en jämlik service oberoende av bl.a. boningsort. Nu är inte servicen likvärdig för alla, vilket bekymrar ansvariga på riksnivå. Den ekonomiska situationen, den växande andelen gamla samt urbaniseringen och invandringen är andra faktorer, som gör det nödvändigt att se över kommunernas verksamhet.
Politiskt är situationen paradoxal. De partier, som i årtionden talat för större kommuner, Samlingspartiet och socialdemokraterna, har nu svårt att hitta en gemensam linje, när de tillsammans har majoritet i regeringen. Centerpartiet, som talar för mindre kommuner och frivillighet, ledde den förra regeringen, när ett mycket stort antal sammanslagningar av kommuner gjordes, också med tvång som när Sibbo delades. Kommunpolitiker i alla partier och i alla kommuner är starkt fixerade vid kommungränserna, medan medborgarna, i den mån frågan alls intresserar, är mest intresserade av att servicen är den bästa tänkbara och att skattepengarna används förståndigt.
Nu har regeringen gett kommunerna ramar för samarbetet, i synnerhet när de gäller vården, som ju står för ca 60 procent av kommunernas budget. I alltför många kommuner har man meddelat att man inte vill ha mera samarbete med någon av grannarna och att samgång är utesluten. Orsakerna till den inställningen kan vara allt från gammalt groll eller något enskilt uttalande av någon enskild person, till åsikten att grannar i svårigheter själva bör ta ansvar för sitt fögderi. Kommungränser görs i värsta fall till mentala murar, som försvårar det vi mest behöver; en fördomsfri analys. Den enda riktigt relevanta frågan ställs tyvärr alltför sällan: Kan samgång eller mera samarbete ge oss bättre service med de pengar vi gemensamt har?
Gränsen mellan kommunalt och statligt ansvar är långt ifrån kristallklar. Staten skall garantera likvärdighet i verksamheter som kommunerna har ansvar för. Då alla kommuner inte är lika effektiva får vi skillnader i kvaliteten när det gäller t.ex. vården och utbildningen. Med utjämning i statsstödet till kommunerna vill staten komma åt problemet, men ibland behövs mera åtgärder. Därför får vi ibland lagar, som ger ramar för den kommunala verksamheten, dvs. som begränsar kommunernas makt. Regler, som kommunalpolitiker ser som begränsningar av kommunal bestämmanderätt, kan vara avgörande viktiga för enskilda individer i behov av service. Rent principiellt bör individens rätt vara viktigare än hur och var besluten fattas. Här har vi också en orsak till att de kommunala strukturerna ses över.
Partipolitiken spelar en mindre roll i kommunerna idag, jämfört med läget får något tiotal år sedan. Skillnader i linjedragningar kan synas i valprogram, men i praktiken råder stor samstämmighet om det mesta. Politiker i samma parti kan dessutom rekommendera olika lösning på samma problem i olika kommuner. Långsamhet när det gäller nödvändiga strukturändringar, vilket ofta ger merkostnader, finns i de flesta kommuner och de flesta partier.
Under alla omständigheter är stora förändringar av våra kommuner på kommande. De som är förutseende och agerar i tid använder den kommunala beslutanderätten mest effektivt. Nu behöver vi flera kommuner, som åtminstone för en stund glömmer revirtänkandet och med grannarna funderar över vad som är bäst för invånarna. Det är ju för dem som kommunerna och staten finns till.
OLE NORRBACK
förbundsordförande