Vi behöver lagom mycket pengar för att leva väl. Har vi för lite pengar får vi problem, men också för mycket pengar kan ge bekymmer. Vi själva avgör vad som är lagom, för mycket eller för litet.
Knappast någon av oss har mött personer som klagat över att pensionen är för hög, lönen för stor, studiestödet går inte åt eller att aktieportföljen är för tung och bankkontot svämmar över. Alla vill vi ha mera. Pengar och materiell välfärd hör ihop. Vår fokusering på det materiella, vår förväntan om en ständig tillväxt i vår egen ekonomi och samlande av materiella ting ger förmodligen historikerna anledning att kalla vår tid för materialismens tidevarv.
Till en viss gräns går livskvalitet och materiell välfärd hand i hand. Om pengarna inte räcker till det nödvändiga för dagen, kan inte livskvaliteten vara god. Enligt flera undersökningar uppger cirka 80 procent av pensionärerna att de är rätt nöjda eller mycket nöjda med sin livssituation. De nöjda utgör en överraskande stor andel. Intressant är att fördelningen är den samma för den övriga befolkningens del. De flesta, som är mer eller mindre missnöjda, har säkert fullgoda skäl, men det finns också mänskor som aldrig blir nöjda. Enligt min erfarenhet är de värsta gnällarna inte speciellt fattiga. Både i massmedierna och i de sociala medierna är missnöjet dominerande. Mediernas och medborgarnas uppfattning om verkligheten tycks skilja sig markant på den här punkten.
Efter kommunismens sammanbrott har marknadsekonomin ingen ideologisk utmanare. Marknadsekonomins största hot är marknadsekonomin själv. Chefen kan inte med förtroendet i behåll gå på pension vid 58 och kräva att alla andra skall jobba till 68. Cheferna kan inte få höga bonusar samtidigt som övrig personal permitteras eller sägs upp.
Finansmarknaden behöver regler som hindrar att misslyckade placeringar döljs med bankkrascher som följd. Kostnaderna för snikenhet och misstag inom finansvärden betalas alltid i slutändan av oss konsumenter och skattebetalare. Provocerande beteende bland ledare inom näringslivet skapar utrymme för ökad populism, med fanatism och rädsla för det annorlunda och i värsta fall med social oro som följd. En sådan utveckling lider också marknadsekonomin av.
Alternativet till en välfungerande marknadsekonomi är inte ett annat ekonomiskt system, utan en bättre fungerande marknadsekonomi eller, i värsta fall, söndervittrande samhällen. Personer i ledande ställning har ett stort ansvar, och de skall ha bra betalt när de sköter sitt jobb väl. Samtidigt är de också förebilder. Om deras agerande uppfattas som hänsynslöst, egoistiskt och sniket försvagar de tilltron till hela vårt nordiska välfärdssamhälle.
För att klara våra åtaganden när det gäller pensioner, utbildning, vård, gamla skulder och andra uppgifter behöver vi fortsatt tillväxt i ekonomin. Marknadsekonomin skapar tillväxten, men tydligare etiska och moraliska regler skall styra verksamheten.
Pengar är ändå inte allt. Vänskap, hälsa, god mental balans och glädje kan sällan fås för pengar. De flesta av oss skulle kanske må bättre om vi oftare glömde det materiella.
Ole Norrback
förbundsordförande
.png)
