För de flesta av oss är julen årets största högtid. Som allt annat ändrar julfirandet karaktär. I vår barndom började julen på julafton med ljus och gran och klappar, och den avslutades av tjugondag Knut, när granen bars ut. Nu är julen synligast från slutet av november, när den intensiva marknadsföringen inleds, till annan dag jul, när julreorna börjar. Då reas samma julklappar, som vi fick eller gav, till mycket lägre priser. Den som tänker ekonomiskt och är modig nog att bryta traditionen, kunde dela ut julklapparna till exempel på nyårsafton. Den som är osentimental kan ge en peng på julafton i stället för en dyrare gåva. ”Mera julklappar för samma peng” kunde vara en säljande slogan för ett nytt beteende. Också den som är mindre religiöst lagd kan förvåna sig över att Jesu födelse gjorts till en kommersiell höjdpunkt under året. Inget ont om handeln, den är ju en del av grunden för vår materiella välfärd, men så här var det knappast tänkt att julfirandet skulle bli. Det var ju Jesus, som drev ut krämarna ur templet.
För de flesta är julledigheten ett välkommet avbrott från vardagen med tid för varandra och för barn och barnbarn. Sådan är inte allas verklighet. För många äldre är julen ensamhetens högtid. Alltför mycket alkohol och familjevåld hör också till julfirandets avigsidor. I en tid med växande egoism är det på sin plats att påminna om vårt ansvar för varandra. Vi borde vara mycket mera lyhörda inför ensamheten och våldet i vår närmiljö. Framför allt borde vi reagera genast när vi anar svårigheter och nöd omkring oss. Det är inte att ”blanda sig i” att ta med en ensam granne till något julfirande eller uppmärksamma myndigheter när det inte står rätt till hos grannen. Vi lever alla i en bättre värld om medmänsklig omtanke och kristendomens kärleksbudskap får leda oss. Jesu föredöme i omtanken om de svaga och utstötta kan röra oss alla, och oberoende av religion.
Bland kyrkligt aktiva klagar man över att sekulariseringen ökar och att religionen får mindre utrymme. När gudstjänsterna inte lockar kan det vara formen som inte tilltalar. Folk söker ju sig i stora skaror till kyrkorna under julen och påsken för att söka stämning och samhörighet. Varför kommer inte folk under andra tider, kan man undra. Om predikan inte engagerar kan det knappast vara åhörarnas fel. Dogmatiska gräl om bibeltolkningar intresserar mycket litet dem, som har fullt upp med sin vardag. Åsikterna, som åsidosätter livets och skapelsens mångfald skrämmer många. Ett religiöst samfund, som domineras av renläriga, av ”vi och dom”-tänkare, har glömt kristendomens frälsande uppgift.
Mänskans innersta behov av religion och tro har knappast minskat. Att inte tro är ju faktiskt också att tro. I ett tryggt samhälle, som vårt, ber få om det dagliga brödet. Frågorna om livets mål och mening är dock sannolikt lika berörande för alla i alla tider. Vid olyckor och katastrofer fylls också våra kyrkor av mänskor som söker samhörighet och tröst och svar de egentligen inte kan få. Då kommer också många, som aldrig annars skulle sätta sig i en kyrkbänk.
Också vårt land blir allt mera mångkulturellt. Den religiösa mångfalden ökar också. Det betyder inte att vi skall avstå från våra traditioner, varken religiösa eller andra. Vi skall fortsätta att sjunga våra julpsalmer, som vi gjort, fast medlemmar av andra religiösa samfund är närvarande. ”Den blomstertid nu kommer” skall också i framtiden höra skolavslutningen till. Däremot kan man mycket väl ta med inslag av invandrares traditioner i sammanhang där det passar, vilket det ofta gör.
Det är faktiskt ingen nedvärdering av andras religion eller kultur att hålla fast vid sin egen. Vi har ju så mycket att vara stolta över. I en värld där religioner skapar konflikter, terror och krig, lever vi i ett samhälle, där trossamfunden lever sida vid sida och respekterar varandra.
Vår modell för fredlig samexistens mellan trossamfunden skall vi stå för och bjuda på, både hemma och borta. Kristendomens kärleksbudskap är inkluderande.
Ole Norrback
förbundsordförande
.png)
