Knappast alls som världen ser ut nu, är ett kort svar. Med fortsatt liten eller ingen tillväxt kan vissa förmåner nog krympa till en nivå vi hade för något år sedan. Med ökad tillväxt i ekonomin kommer den materiella välfärden att stiga också i fortsättningen. Någon större anledning till allmän oro finns inte för tillfället.
Välfärden kan ju beskrivas på ganska många sätt. Den materiella välfärden är mätbar och grundar sig på att man har arbete och/eller säkra inkomster som lön eller pension, och på det man äger. God hälsa är en viktig del av den mera mätbara välfärden. Våra pensioner är bundna till utvecklingen av både levnadskostnaderna och lönerna, och inte till bland annat avkastningen av de fonderade pensionspengarna som i Sverige. Där har pensionerna faktiskt sänkts något år, vilket är möjligt hos oss bara om både levnadskostnaderna och lönerna sjunker. Vårt pensionssystem säkrar följaktligen den materiella välfärden bättre än grannlandets.
Välfärden, eller livskvaliteten om man så vill, innehåller också andra viktiga element, som inte låter sig mätas lika lätt som de materiella. Förtroende för närmiljön och för samhället, lycka, förnöjsamhet, närhet till andra och vänskap är alla minst lika viktiga delar av kvaliteten i våra liv. Ansvaret för den här delen av vår välfärd kan inte delegeras till staten eller kommunen, utan här bär vi alla ett personligt ansvar.
Den mest grundläggande idén för verksamheten i vår pensionärsorganisation är att skapa och upprätthålla sådana sociala nätverk, som bidrar till livskvaliteten. När vi får en bra bit över tusen nya medlemmar per år är förmodligen den kontaktskapande verksamheten i våra föreningar en av de viktigaste orsakerna. Våra aktiva medlemmar i föreningarna bidrar till bättre livskvalitet som också har ekonomisk betydelse. Fysisk, psykisk och social aktivitet ger bättre hälsa, vilket ger vårt samhälle stora ekonomiska inbesparingar. Det är inte överord att påstå att vår organisation är resursskapande.
I Europa talar vi om fyra olika modeller för välfärd; den nordiska, den kontinentala, den sydeuropeiska och den anglosaxiska. I de flesta jämförelser framställs den nordiska som överlägsen. Orsakerna är flera. Den ger en grundtrygghet åt alla på en högre nivå, vilket ger socialt stabilare samhällen. Den skapar jämlikhet då den offentliga sektorn har ansvar för dagvård och äldreomsorg i högre grad. Den betonar medborgarnas ansvar för varandra då beskattningen är progressiv och sociala stöd relaterade till inkomsterna, det vill säga den som har högre inkomst betalar proportionellt mera både i skatt och för olika tjänster. Skattenivån är högre för att samhället tagit över det familjerna, oftast kvinnorna, sköter i de andra modellerna.
Ibland sägs det att den nordiska modellen är hotad. Kommunernas köp av tjänster och en växande privat sektor, främst inom vården, nämns oftast som orsak. Köpta tjänster har med rätta ofta kritiserats, mest för brister i kvaliteten, men privata aktörer har också varit förnyare. Orsakerna till kritiken är i huvudsak två; reglerna för köp av tjänster är dåligt anpassade till vårdsektorn, och bristande rutin hos kommunerna när det gäller att formulera kvalitetskraven.
Växande skillnader i inkomsterna sägs också urholka vår modell för välfärd. Problemet är väl snarast om de minsta lönerna eller pensionerna är för små att leva på. Nivån på civilisationen i ett samhälle kan mätas i hur väl det tar hand om de svagaste. Med det måttet har vår modell civiliserat samhället.
En långvarigt försvagad ekonomi är det största hotet mot vår materiella välfärd. En stark ekonomi med tryggad välfärd på sikt, kräver förändringar av vårt samhälle. I de förändringarna skall vi slå vakt om grundtankarna bakom vår nordiska modell. Då kan vi också bäst trygga välfärden för alla.
Ole Norrback
förbundsordförande
.png)
