Säg inte att religionen förlorat sin betydelse. Plötsligt har en psalm blivit ett mått på hur vi ser på oss själva och våra traditioner i relation till andra och deras traditioner. Skall vårpsalmen ljuda på skolavslutningarna, som traditionen bjuder, eller skall den, liksom det mesta med anslutning till kristendom bort ur skolan? Den frågan är enligt min mening helt fel ställd.
Frågan borde i stället lyda: Vad skall till för att vi skall förstå dem och deras traditioner, som flyttat hit eller bor i andra länder, och för att de skall förstå oss. Att ifrågasätta egna traditioner, för att de kan tänkas kränka andra, är tecken på dålig självkänsla. Knappast någon invandrare kräver att vi skall ändra på våra traditioner eller vårt sätt att leva, men de vill säkert hålla kvar det som är viktigt för dem. De allra flesta har ju kommit hit för att de tycker att vårt land är bra att leva i.
Vi har all anledning att vara stolta över vårt trygga, välordnade samhälle, som bygger på respekt för individen på traditioner från kristendom och humanism. I stället för att sudda ut vår särprägel skall vi vara stolta över den, men också våga ta med berikande inslag från andra kulturer.
Vår värld är full av paradoxer. Samtidigt som vi blir allt mera beroende av varandra i hela världen och på nästan alla områden, ökar också rädslan för det som är annorlunda. Den inkrökta nationalismen växer i de flesta länder, också i Europa. Den som talar ett annat språk, går i ”fel” kyrka eller klär sig annorlunda upplevs hos allt flera som ett hot. Det verbala våldet på nätet övergår för några, lyckligtvis få ännu, till fysiskt våld. I en krisande ekonomi slås oskyldiga mänskor ut, i värsta fall med bitterhet och rädsla för omvärlden som följd.
Framgångsrika samhällen i historien har ofta uppmuntrat till kritiskt nytänkande, stimulerat till ett brett kulturliv samt varit mångkulturella, -språkliga och -religiösa. Mångsidighet och mångfald är nästan alltid berikande, inte bara i ekonomisk mening utan också andligt och kulturellt. När rädsla för omvärlden, fanatism, exkluderande nationalism och förtryck av dem som är annorlunda har ökat, har de starka samhällena försvagats eller helt gått under.
Att leva som man lär är inte alltid lätt. Också den mest frisinnade kan få problem med sin övertygelse om till exempel en minaret planeras på granntomten. Redan placering av vårdhem för alkoholister eller tidigare fångar, som ser ut som vi och är medborgare i vårt eget land, kan ibland få lokalsamhällen på bakhasorna.
Kampen mot egna fördomar är ofta svår och toleransen och förståelsen, så viktiga i teorin, förlorar ibland i den praktiska tillämpningen. Också den största idealist kommer ibland till korta. Just därför är ändå kampen mot fördomarna, egna och andras, alltid så viktig.
De besparingar regeringen nu beslutit om är nödvändiga för att få ordning på landets ekonomi. Om besparingarna kan man ha olika åsikter, men ingen regering i vårt land, oberoende av sammansättning, vill medborgarna illa. Vill man kritisera regeringen, så kunde man säga att sparbesluten kom alltför sent. Ju mera man skjuter upp nödvändiga sparbeslut, dess större blir de och dess mera drabbar de enskilda. Vår välfärd nästa år är ändå på samma nivå som för fem, sex år sedan, då de flesta av oss också levde rätt gott.
En kommande blomstertid ”med lust och fägring stor” när det gäller levnadsstandard och livskvalitet, är mycket mera beroende av att vi river de mentala murarna mot omvärlden, än av de aktuella sparåtgärderna. Vågar vi bejaka skillnaderna mellan mänskor och kulturer, vågar vi frånse administrativa gränser, som dem mellan länder och kommuner, och vågar vi vara öppna mot omvärlden, så skapar vi utrymme för det nytänkande, som för näringsliv och samhälle framåt. Också vi gamla kan bidra, för ingen är för gammal för att tänka i nya banor.
OLE NORRBACK
förbundsordförande
.png)
