Varför måste allting förändras, varför får ingenting vara som förr, tänker och säger många. Svaret är att det är vi, mänskorna, som med våra ändrade beteenden förändrar samhället. Vi reser mera, flyttar mera, konsumerar mera, utbildar oss mera, blir bättre informerade och mera toleranta, månar mera om vår hälsa och vi lever allt längre. Därför förändras också näringslivets, statens och kommunernas verksamhet.
Det omvända gäller naturligtvis också. Näringslivet påverkar våra konsumtionsvanor bland annat med nya produkter och reklam, men ingenting kan säljas om det inte finns köpare, och det är vi ju alla. Också staten och kommunerna styr till en del våra beteenden, men beslut i folkstyrda organ kräver en majoritet, vilket rimligen betyder att en majoritet av oss godkänner reglerna och lagarna, som styr våra beteenden. Ingen av oss är ändå personligen i takt med alla de förändringar vi tillsammans skapar. Därför kommer alltid någon av oss att tycka att en del förändringar är fel, men ingen av oss vill heller att allting skall vara som förr.
Välskötta företag är snabba till förändringar, för de har ett övergripande kriterium för sin verksamhet: Lönsamheten. Är en produkt inte lönsam läggs den ned, och ett olönsamt företag är förr eller senare ett före detta företag. Den offentliga sektorns verksamhet kan inte mätas eller utvärderas lika enkelt. Det är en orsak till långsamheten i den offentliga sektorn. En annan orsak är att förändringarna kräver ett folkligt stöd för att kunna genomföras. Nya lagar stiftas oftast någon tid efter att behovet av dem uppstått och noterats av medborgare.
Långsamheten är inte bara av ondo. Den ger rum för eftertanke. Långsamheten blir problematisk när överstora och dyra strukturer upprätthålls eller när nya och bättre metoder tas i bruk mycket sent.
Villkoren inom i synnerhet hälsovården har förändrats mycket under de senaste åren. Den preventiva vården har ökat och nya metoder och ny teknik har förkortat vårdtider radikalt med mycket positiva effekter för patienterna. Privata aktörer har kommit till, vilket gjort det möjligt att jämföra både kostnader och kvalitet. Inom åldringsvården har man med hjälp av mental och fysisk stimulans och med riktad och minde medicinering kunnat förbättra mångas livskvalitet.
Listan över positiva förändringar är mycket lång.
Med tanke på både resursanvändningen och införande av nya vårdmetoder, måste social- och hälsovårdens strukturer förändras. Därför har regeringen, unik nog också tillsammans med oppositionen, beslutat om en radikal och stor förändring. Nu bereds nya lagar och nu är det tid att försöka påverka.
Primärvården och åldringsvården bör bevara sin lokala förankring. Också om förvaltningsstrukturen förändras, är det viktigt att besluten på de här områdena är starkt lokalt förankrade. Syftet är att få fungerande vårdkedjor, så att den som behöver vård snabbt får den och med rätt sakkunskap. Den målsättningen är det lätt att omfatta, men får inte leda till en för stark centralisering.
I stora förändringar brukar det gå att få med förbättringar också av den svenska servicen. Skolväsendet har verkat och förvaltats på språklig grund, vilket gett svenskspråkiga unga en likvärdig start i livet. I vården vill vi kunna uttrycka oss på det språk vi behärskar bäst, vilket inte alltid varit möjligt. Goda förhandlare har nu en möjlighet att flytta fram positionerna när det gäller vården på svenska på alla nivåer.
Sällan har en så stor förändring fått så brett politiskt stöd som reformen av vår social- och hälsovård. Förutsättningen för bättre vård borde rimligen finnas.
I Spf följer vi noga med beredningen utgående från vad som är bra för oss pensionärer. Våra förslag har tagits väl emot bland dem som bereder reformen.
Ole Norrback
förbundsordförande
.png)
