Det vet ju ingen. Den som dokumenterat levt längst är fransyskan Jeanne Calment, som dog år 1997 i en ålder av 122 år och 164 dagar. Fem kvinnor, som enlig trovärdiga dokument föddes på 1800-talet, lever fortfarande, eller levde åtminstone för någon vecka sedan; tre i USA, en i Italien och en i Sverige. Äldsta av dem är Gertrude Weaver i USA, född år 1898. Hennes recept för ett långt liv är gudstro, hårt arbete, älska och behandla alla lika. Alla, som lever enligt de här recepten, når säkert inte lika hög ålder, och andra recept finns ju också.
När vi var unga var det en världssensation när någon fyllde hundra. Under mina år som ordförande i pensionärsförbundet har jag mött flera hundraåringar på olika aktiviteter i våra föreningar, och antalet ökar år för år. Det finns forskare, som hävdar att upp till hälften av flickorna, som föds i år i länder med hög välfärd som Finland, kommer att leva till hundra. Den som lever får väl se!
De allmänna recepten känner vi ju till. Mångsidig mat, mångsidig motion för både hjärnan och kroppen, sociala kontakter och god vänner samt måttlighet är några som rekommenderas ofta. God hälsovård med nya och förbättrade vårdmetoder, regelbundna kontroller, preventiv vård och rehabilitering, betyder också mycket. Inte ens de här kan ändå garantera ett långt liv.
Medaljen har tyvärr också en baksida. Det tycks finnas ett överstort samband mellan bland annat kort utbildning, slitsamma jobb, ohälsosam mat, övervikt, få eller uteblivna hälsokontroller, stor användning av alkohol, lägre inkomster och ett kortare liv. Skillnaderna i förväntad livslängd tycks vara i stigande, och de sociala skillnaderna, som är relaterade till den förväntade livslängden, tycks dessutom gå i arv. Männen är mera utsatta än kvinnorna. Den här utvecklingen står helt i strid med tanken om den nordiska modellen för välfärd.
Folkpensionen var från början avsedd som en grundpension för alla, men arbetspensionen har övertagit den rollen nästan helt. Kvinnor, främst på landsbygden, som arbetat i hemmet eller på jordbruket var länge den största gruppen som fick folkpension. Den gruppen har minskat, och nu är förtidspensionerade män under 55 år den största gruppen. Många av dem har aldrig på allvar kommit in i arbetslivet. Att hindra utslagningen av unga, män i synnerhet, är en viktig humanitär åtgärd, men har också stor ekonomisk betydelse för samhället. Här finns också utrymme för frivilligt arbete, där också pensionärers erfarenhet kunde vara till stor nytta.
Växande inkomstklyftor ses ofta som ett problem. Att bli rik på ett hederligt sätt, får ändå inte göras till något negativt. Den som vill skaffa sig en förmögenhet är ofta risktagare, som vill se verksamheten och därmed förmögenheten växa. Det betyder att pengarna investeras, oftast i ny produktion och därmed i nya jobb. För att rå på arbetslösheten behöver vi flera risktagande kapitalister i vårt land, inte färre.
Problemet är ju att omtanken om dem som har det svårt och om dem som slås ut, inte är tillräckligt stark. Egoismen har under en tid varit på tillväxt i vårt samhälle. Det är inte i längden bra för någon. Växande sociala klyftor och utslagning har ett högt pris i forma av dålig livskvalitet för dem som drabbas, och onödiga kostnader för dem som har arbete. Större omtanke om de svaga och utsatta ger också de rika och egoisterna fördelar. Att vara rik och egoistisk är ju inte heller samma sak. Allt flera av de omåttligt rika placerar nu sina pengar i stiftelser, som ger avkastningen till all slags välgörande verksamhet. Pengar är ändå inte allt här i livet, sade en äkta man som sett innehållet i sin hustrus handväska. Den insikten tycks också en del rika ha kommit till, men av andra orsaker. Ingen kan ta pengarna med sig in i evigheten, och vid livets slut är vi ju alla helt jämställda.
”Hellre mera liv i åren än år i livet”, har någon sagt. Den motsatsen håller inte helt. Det tycks vara så att den som har mera (läs bättre) liv i åren har ofta också flera år i livet. Att bry sig om andra är också ett sätt att få ett bättre och kanske ett längre liv, för alla parter. Till den delen har nog sannolikt den 116 år gamla Gertrude Weaver rätt.
Ole Norrback
förbundsordförande
PS Sedan ledaren skrevs har Gertrude Weaver avlidet, men hennes råd kan ju ändå leva vidare. DS
.png)
