Pensionärsföreningarnas mångsidiga verksamhet bidrar till en god hälsa, också om det målet inte är lika tydligt uttalat.
Vårt samhälle har gjort mycket för en bättre folkhälsa och därmed för en bättre livskvalitet. Medellivslängden har ökat med ca 20 år efter kriget, och fast vi lever längre, så har den tid när vi behöver mera vård inte ökat mycket på individuell nivå. Vi både lever längre och är friska längre. Folkhälsovården har varit framgångsrik när det gäller attitydfostran, de preventiva åtgärderna och vården när sjukdomen drabbat oss.
Tyvärr finns det fortfarande stora skillnader mellan mänskor och regioner när det gäller hälsa, vård och livskvalitet. Sociala problem går ofta i arv och små inkomster påverkar också tillgången till hälsovård. Den som har jobb och/eller pengar kan gå till den privata vården, där köerna är korta. En starroperation för upp till 2000 euro får man inom några dagar på den privata marknaden, men möjligen inom ett halvår inom den offentliga, där kostnaderna kanske är några tior. Nu höjs dessutom egenandelen av kostnaderna för medicin, sjuktransporter och vård. Det betyder att många med små pensioner drar sig ännu mera för att söka vård i tid. Vårt system favoriserar i dag de facto den privata sektorn. En valfrihet, som innebär att patienten kan välja mellan offentlig och privat vård till samma pris skulle korta köerna och öka jämlikheten.
En strukturell förändring av social- och hälsovården har planerats i många år. Hittills är det en process utan framgång. Nu har beredningen komplicerats ytterligare när stora delar av region- och kommunförvaltningen tagits med. Man skall vara en stor optimist för att tro att det projektet kan ros i land när inte ens förändringen av den mindre biten, social- och hälsovården lyckades.
Bristerna i processen är flera och uppenbara. En är att beredningen hittills skett på specialvårdens villkor, medan volymerna finns inom primär- och åldringsvården. Därmed har hela socialvården, av vilken åldringsvården är en mycket stor bit, kommit helt i skymundan. Just nu planerar man att flytta hela ansvaret för social- och hälsovården från kommunerna till regionerna. För åldringsvården är en sådan lösning mycket tvivelaktig. I åldringsvården måste ju lösningarna vara individuella, och ligger makten långt borta, lider säkert kvaliteten. Helst borde kommunerna ha kvar ansvaret för åldringsvården, men om man väljer bort den bästa lösningen, så borde ansvaret ändå delegeras till lokal nivå.
Också den preventiva vården är i allra högsta grad individuell. Det frivilliga arbetet bl.a. i pensionärsföreningarna är en viktig del av den preventiva vården. Hittills har samarbete med kommunerna fungerat varierande men oftast rätt väl. Om ansvaret flyttas till regional nivå blir det mycket svårare att skapa kontakter och samarbete. Detta gäller i alla regioner, men speciellt i Nyland och Helsingfors med sitt stora befolkningsunderlag.
När avsikten är att allt flera pensionärer skall bo hemma, ställs nya och större krav på bostäderna för äldre. Också boendet är i allra högsta grad lokalt, som påverkas av planläggningen, trafikförhållandena och serviceutbudet.
Det är verkligen ingen katastrof om regeringens yviga projekt att omstrukturera kommunal och regionalförvaltningen faller, men däremot är det illa om de nödvändiga förändringarna av social- och hälsovården igen skjuts på framtiden. Trots oklarheterna i planerna och brister i informationen, fortsätter vi att i samarbete med andra för hitta de bästa lösningarna.
Ole Norrback
förbundsordförande
.png)
