Visst finns det ändå påtagbara orsaker till glädje. Ett tryggt liv, goda vänner, en kär familj, en naturupplevelse, en solnedgång i havet, en trivsam träff med andra pensionärer, listan kan faktiskt göras mycket lång. Glädjen beror också på värderingar och personlig läggning. Somliga ser glädjeämnen i det mesta, andra ser dem nästan aldrig. Livssituationen påverkar ju naturligtvis också. När bekymren hopar sig är det verkligen inte lätt att se glädjeämnen, fast det är ju just då, som vi allra mest behöver dem.
Då och då frågar vi våra medlemmar om vilka verksamheter de prioriterar. Undantagslöst är trivsel, samvaro och samhörighet högst på listan. Föredrag och tal(!) är sällan höjdare. Intressebevakningen kommer också långt nere på listan, överraskande nog. I den allmänna debatten om oss pensionärer dominerar ju problemen nästan helt. Vi blir för många, vi är för dyra, pensionen är för liten, beskattningen är orättvis, vi får inte vår andel av tillväxten (som ju dessutom inte ens finns just nu) och äldreomsorgen glöms när vårdsystemet skall förändras.
Flera undersökningar visar att cirka 80 procent av pensionärerna är mer eller mindre nöjda med sin situation. Förnöjsamheten är inte entydigt beroende av pensionens storlek. Det finns nöjda pensionärer med liten pension och missnöjda med en stor pension. Det mest berättigade missnöjet finns nog hos dem, som har både en liten pension och problem med hälsan. De drabbas dessutom nu oskäligt när självkostnaderna för mediciner, transporter och vård ökar. Det finns ett visst missnöje med att förbundet i intressebevakningen just nu prioriterat den här gruppen. Det har sagts att ett samhälles civilisation mäts i hur väl det tar hand om de svagaste. Med det måttet sjunker nu vår civilisation. Utan tillväxt i ekonomin blir fördelningen av trygghet och utkomst ännu viktigare. Vi som har en större pension borde väl försöka finna givandets glädje om de, som har det sämst, inte får det ännu värre.
Bland våra medlemmar syns hjälpandets glädje i många sammanhang. Allt flera hjälper andra pensionärer i datorkunskap, i frivilliga insatser i daghem och skolor, i föreningar, i arbetet för bistånd till u-länder, som mentorer i företag och organisationer; också den här listan kan göras mycket lång. Pensionärerna är verkligen så mycket annat än bara en växande kostnadspost i statens och kommunernas budget.
Allt flera vårdar också någon närstående. När målet är att allt flera skall bo hemma, ökar vårt personliga ansvar för varandra. Vi har av olika skäl delegerat en stor del av ansvaret för varandra, allt från barndagvården till åldringsvården, till kommunerna. En del av det ansvaret är nu på väg tillbaka till oss inom äldreomsorgen. Beredskapen att hjälpa finns bland pensionärerna, men också hjälpandets glädje har sina begränsningar. När vårdarens krafter tryter, kan mera omfattande vård behövas än vad läkarens utlåtande om hälsan skulle indikera. För att kunna åldras i värdighet och därmed känna livsglädje behövs mera individuella bedömningar och ett individcentrerat vårdsystem.
Rubriken, som är lånad från en slagdänga, kan låta flåshurtig, men innehåller en god portion sanning. Stämningen omkring oss skapar vi långt själva. Nu prioriteras kortsiktig egennytta framom långsiktig gemensam nytta, misstänksamheten ökar, överdrivna hotbilder målas upp och det främmande och förändringar ses som hot. Då måste vi tillsammans målmedvetet återskapa en stämning med tillförsikt och framtidstro, goda grunder för kollektiv tillfredsställelse och glädje. Att glädja andra är ju också att glädja sig själv.
Ole Norrback
förbundsordförande
.png)
